Foten visar upp sig
En kortare fysisk status, som här och nu kan beskrivas med orden framgång och ett mindre bakslag. Foten är som bilden visar, smal, svullen runt ankeln, vilket är svårt att avgöra hur länge det kommer att vara så, tejpad för att sista biten av såret ska läka fint OCH den svarar bra på den rörelseträning som jag slaviskt håller fast vid. Ont gör det men jag tycker mig känna en liten förbättring i form av mer töjbara senor och muskler, bara efter dessa få dagar av upprepade "böj, sträck, pressa och vila".
Bakslaget har den vänstra, otränade delen av ryggen bjudit på. Det gör ONT när muskler som har levt en förslappad och innehållslös tillvaro nu ska visa varför de finns i min kropp. "Åh, måste vi, nej vi vill inte, bäst vi skickar lite smärta så du lägger av". Hon hade rätt, sjukgymnasten Moa, kroppen talar med mig.. Jag grät en liten tår över detta i morse. Känslolivet har alltid varit nära och starkt, nu även lite skört. Men hur stark är inte känslan av när man först bejakar tårar och sedan hittar styrkan igen! Kom igen rygg och kropp, haka på foten vetja!
