Nerver i kläm
Jag tror att nerver hamnar i andra klass när kroppen blir utsatt för ett operationsingrepp. Ibland kan de till och med komma rejält i kläm och man vet inte alls när eller hur de återvänder till livet. Efter första ingreppet hade jag två avdomnade tår som likt slappa otränade medelålders gubbar hängde och slängde längst ut på foten.Nerver i kläm, sa doktorn. Det tog några månader innan de vaknade upp och förstod att det var dags att börja arbeta. Dock fick de sig en törn och blir väl aldrig i den form de en gång var. Stackars små tår. Nerverna är i kläm även denna gång. Tårna slapp undan. Nu är det mer av större fläckar över vristen och över min gamla ”plattfotsbulle” på insidan av foten. Lätt avdomnade partier som sonen gladeligen testar med jämna mellanrum. ”Gör det här ont mamma”, säger han och nyper till i huden. Noggrant ska jag svara ja eller nej medan han nypandes tar sig ut till mer känsliga delar. Avdomningsexperten i familjen. Och nu har det faktiskt hänt. Det sticker likt frusna fingrar som tackar för den varma handsken eller den öppna elden som skänker dem värme. Något har vaknat upp där under fotens skinn och ger sig till känna igen. I alla fall lite grann. Det är framgång. Nu till det mindre framgångsrika. Ungefär samtidigt som avdomningsexperten har konstaterat en förbättring har en ny typ av smärta sakta uppenbarat sig vid inre fotknölen och en bit upp längs insidan på benet. Jag gillar det inte. Vill inte ha motgång nu när medvinden skjutsat mig framåt så länge. Hoppas att det är en övergående smärta. Jag ska ju komma i gång med promenader nu var det tänkt. Vila och vänta in. Ett steg bakåt kan faktiskt bli till två steg framåt.
Brev från Spenshult i lådan i dag. Återbesök sista veckan i januari. Nu gäller det foten! Vi ska träffa din arkitekt och konstruktör. Skärpning, ingen smärta mer. Vi samarbetar ju.
