Ädelstenar och Hobbit
Tänk att jag i somras vågade fantisera och drömma om att jag kanske skulle komma att kliva runt bland alla andra julklappsspenderande människor letandes efter de bästa julpresenterna till mina nära och kära. Och på egna fötter. Så skrev jag i dagboken i juli. Och nu är det så mycket mer än drömmar. Det är min verklighet. Kliver inte lika fort som de flesta gör i dessa tider, men jag ”går på stán”. Det svullnar fortfarfande runt leden, men det är överkomligt. Absolut överkomligt. Bara upp med foten när jag väl är hemma så är den med på banan igen.
Så här några ynka dagar kvar innan den stora friden förhoppningsvis får lägga sig, är det även stor möjlighet att man träffar på en och annan som man känner när man stegar runt i city. Större än så är inte Borås. Det är otroligt förgyllande för mig att i mötet med många av dessa människor få bekräftat hur bra jag går. Och att de gläds över att det äntligen blivit bättre. Det är som om jag samlar ädelstenar, och hittar dem hela tiden. Dessa lägger jag i en av mina innersta vrår för att när det kommer tyngre dagar, plocka fram dem och åter få stänk av dem skänkta till mig. Den senaste ädelstenen kom till mig i dag. En av sonens vänner, en elvaåring stod plötsligt i hallen och stoppade mig med ”vad bra du går nu”. Lille goe grabben, det värmer ska du veta!
Dagens eftermiddag har toppats med Hobbiten 2 tillsammans med familjen. Inga bio-recensioner på denna blogg men ni som sett dvärgarnas fötter, stora i jämförelse med övriga kroppen och barfota, kan förstå det lite roliga att jag plötsligt kom på mig själv med att studera deras gång och deras användande av foten. Det var ju detta med att vara fixerad…
Pausar med besöken på sjukgymnastiken då det bär av till julfirande på annan ort. Hemmaprogrammet och motionscykeln får varvas med god mat och sötsaker. Gör säkert susen för den fortsatta rehabiliteringsprocessen.
