Högre höjder
Det är en frihet att kunna gå. Det är också frihet för min kropp att var mer rak än sned. Helt rak blir jag aldrig. Men jag håller på att bli så bra jag kan. Ibland får min kropp för sig att sträcka på sig mer än vanligt. Den bara vill det. Uppåt, uppåt. Som om den önskar känna känslan av hur det är att befinna sig på högre höjd. Där uppe där man kan överblicka och inte behöver bekymra sig över vad som pågår längst ned. Dit vill den. Det är då som det känns som om någon tar tag i de hårstrån som är grunden för min virvel högst upp på skallbenet och drar. Rakt uppåt. Hela ryggraden följer efter. Magmusklerna spjärnar för en kort stund emot men hänger med och hjälper till att lyfta. Höfterna, benen och till slut fötterna. Alla är med och för en stund, en kort stund orkar de gemensamt hålla min kropp i en rak, stolt och strålande position. Man vet när den känslan infinner sig. Jag vet det. När jag går där, på gatan, i korridoren, i personalmatsalen, hemma i hallen och känner att nu mår jag bra och jag njuter av livet. Tänk om andra kunde se mig nu. Den känslan kommer till mig vid varje tillfälle min kropp mäktar med att ta mig till högre nivåer. Det är vid dessa tillfällen jag kanske, men bara kanske, är i närheten av den kvinnans gång som jag tidigare bevittnade och har skrivit om, hon som böljade fram likt en våg. Så vackert.
Någon gång då och då får jag till mig en spontan kommentar om hur bra jag går nu. Jag vill att det ska synas och märkas. Jag behöver få höra det. Senast i dag när min yngste son, mitt i julträngseln vänder sig till mig och säger ”mamma, du går så bra i dag”. En banal sak, detta att gå. Några få ord, men som bildar ett innehåll som får mig att nästan brista ut i ett glädjeskutt. Hårstråna dras uppåt av en osynlig hand och min kropp reser sig av stolthet och för en kort stund känns det som jag flyger fram, mitt i Knalleland, mitt bland alla julhandlande människor. Lägger armen om min underbare son och tackar honom för att han såg detta precis då i den stunden.
