annelita.blogg.se

Borta är färgprakten som för tre veckor sedan mötte mig på Spenshult. Nu är det mer av naturens tyst talande bruna och grå nyanser som hälsar mig välkommen denna novemberdag.  I Halmstadsposten i dag kan man läsa att Spenshult varslar 20 personer. Avtalet med Västra Götaland sträcker sig till mars 2014, därav neddragningar. Känns lite ledsamt inom mig när jag kliver in genom huvudentrén för att registrera mig i receptionen. Det har ju blivit mitt sjukhus, min personal som jag lärt känna. De ska ju alltid vara kvar, för mig och för andra som är i behov av deras kunskap och omvårdnad. Jag inser att det är i den snabba förändringens tid jag lever. Och jag hinner inte alltid med.

Försenat möte med doktor Krister Angel, men i väntans varande upptäcker jag att det inte berör mig särskilt mycket. Jag har en positiv känsla i kroppen. I den hemtama korridoren passerar sköterskor som tar sig tid med ett hej och ett bemötande. Korta  samtal med andra patienter som också väntar hinner jag med. Då blir inte väntan något att vara upprörd över. Allt har sin tid.

Nu till det jag är här för. Min tur till möte med doktor Krister Angel. Av med ortrosen, för den ska från och med i dag lämnas på Spenshult säger Krister. Det rinner över av lycka inom mig. Jag klarade etapp två! Jag har inte fördärvat läkningen genom att inte fylla luft i ortrosen under nätterna och doktor Angel är inte besviken på sin patient! Krister tar av mina plåster på foten och konstaterar att det har läkt bra. Övre delen av såret får dock plåstras om och så förbli i 1-2 veckor till. Inget att oroa sig över, säger Krister. Ibland blir det så när man börjar med rörelseträning.

Jag känner mig så grymt motiverad och stärkt inombords när Krister vidare berättar att nu är det belastningsträning, rörelseträning och successiv balansträning som gäller. Hur motiverad kan man bli? Jag är på topp! Mitt ben har däremot, från knäet till foten, nästan obefintligt med muskler. Får veta att det kan ta upp till två år innan det är jämförbart med det andra benet.  Men det här ska jag klara. Det är min tid nu. Mitt ben, min fot och mitt liv som gäller.

Jag får promenera över golvet inför Krister och jag prövar för varje steg, känner efter om det verkligen är som han säger, att ”nu ska det hålla Anneli”. Det fungerar. Det känns naturligtvis i varje liten del av foten, stelt och som en liten lerklump som jag nu ska forma vidare, men det fungerar.  Kryckornas avsked får vänta ett tag till, men ganska snart ska även de kunna lämnas tillbaka till vårdcentralen.

Mitt forskande på nätet har inför dagens besök resulterat i frågor som jag passar på att ställa till Krister. En och annan uppgift förekommer om att man kan sätta in en fotledsprotes två gånger, stämmer det? Sällsynt är svaret, som det ser ut i dag. Jag får en kortare genomgång av orsaken, att det fattas benmaterial i foten i de flesta fall. I exempelvis USA får man använda benmaterial från andra människor vilket inte är möjligt i Sverige. Men, fortsätter Krister, om tio år kan det vara så att man har forskat fram annat material som kan användas som benmaterial. Jag hoppas och tyst inom mig fantiserar jag om att det faktiskt är så att det konstgjorda benmaterialet finns där för mig, om tio år när jag står inför detta igen. Men hur är det då, kommer min lilla protes att tillhöra de 85 % som håller i minst åtta år eller mer? Har jag goda förutsättningar är nästa fråga till Krister? Jag lyfter några centimeter från besöksstolen bakom Kristers skrivbord när han direkt svarar att det har jag. Sådant händer med mig när jag är med om viktiga och betydelsefulla saker, då reagerar kroppen på direkten. Att inte väga för mycket och ha möjlighet att röra på sig lagom mycket är positivt, som i allt tillfrisknande, säger han. Yes, jag är på banan. Hela mitt jag fokuserar på detta. Hela världen ska få veta hur innerligt mycket jag vill detta.

Framför därefter min fråga som mest av allt skapat oro inom mig. När protesen slutar att fungera, när den inte vill vara med längre, blir det med ett brak som när man bryter benet eller hur blir det egentligen? Inga brak eller plötsliga sönderfall, lugnar Krister. Långsam försämring med påföljande kontroller för bedömning. Liknande svullnad och värk kan uppstå, som innan fotleden byttes ut. Ok, inte tänka mer på det. Nu är det framåt och rehabilitering som ska vara i centrum. Den nedpackade vänsterskon plockas fram ur ryggsäcken och jag glider ned med foten i den. Två skor, ett helt par skor. Nu är det inte ett steg framåt, nu är det två steg. Överens är vi båda, doktor Angel och jag, att jag har viktiga veckor framför mig. Sjukskrivning till och med 1 december för att kunna ge min fot det bästa. Tid för sjukgymnastiken i Borås att komma in på plan. Hoppas att det blir bra denna gång och att jag behåller min påbörjade tro på att det håller. Ortrosen ligger kvar på golvet bredvid besöksstolen och jag ägnar en kort sekund åt att betrakta detta hjälpmedel som haft betydelse och hängt med i mitt liv under denna period, innan jag med tacksamhet i rösten säger adjö till doktor Krister Angel och öppnar dörren ut till korridoren. Han kommer att ringa om 6-8 veckor för att höra sig för hur det går, annars är det slutbesökt i hans mottagningsrum för denna gång. De tre sköterskorna som sitter i rummet mittemot får uppleva en mycket glad patient som viftar med sin fot i luften, hur nöjd som helst över att nu befinna sig i etapp 3 i livet med fotledsprotes. Lycka till, hörs det från sköterskeexpeditionen och det är deras ord som puffar mig vidare i korridoren, igenom väntrummet och ut till svägerskan som även denna gång finns där för vidare transport till Halmstad och tåget hem.