annelita.blogg.se

Fotledsprotes (ankle prosthesis) - ta beslut om - genomföra - leva med OCH om Marfans Syndrom

Rehabilitering - betyder upprättelse och återanpassning

Publicerad 2013-11-07 13:29:01 i Allmänt,

Vad var det som gjorde att tre personer, oberoende av varandra, hejade på mig i går? Personer som jag inte kände. Personer som passerade förbi mig i entrén på SÄS, sjukhuset i Borås. Min första tanke ägnades åt att analysera huruvida jag för dagen liknade någon som många känner till. Eller var det bara att jag satt där, en ganska alldaglig kvinna i fyrtioårsåldern, på en träbänk i sjukhusets entré, med gråa kryckor vilandes mot mitt ben och en ful gammal sportryggsäck i famnen. Ryggsäck är praktiskt men enligt min åsikt inte vackert och absolut inte min stil….fåfäng, ja allt som oftast. Kanske såg jag lite glad och trevlig ut, kanske var det mitt inre som speglades ut mot de som gick förbi. Ett inre som berättade att jag var på väg i min dröm och planering av att få min fot att ta mig med på vidare äventyr i livet. Och att de bara genom att heja bekräftade att de i det flyktiga mötet kände igen sig. Jag vet inte, men en märklig och helt klart klurig känsla stannade kvar inom mig.

Dagen på sjukhuset skulle bli mitt första möte med sjukgymnasten Moa. Ett upplyftande möte som jag hade oroat mig för en aning, men som blev som jag innerst inne hade hoppats på. Jag fick liksom vid många andra tillfällen i livet först agera ambassadör för sjukdomen Marfans syndrom och nu även för den andra sjukdomen villonodulär synovit som jag hade haft i den skadade fotleden.  Det finns en stor förståelse inom mig att sjukvårdspersonal inte har kunskap om Marfans syndrom och jag ger gärna information om det. Viktigt dock att de som i sitt yrke får höra talas om sjukdomen ägnar sig tid åt att förbereda sig väl när de fortsätter att träffa en patient med diagnosen. Okunskapen är inte anmärkningsvärd då förekomsten, enligt socialstyrelsen uppgift år 2012, är 10-20 personer per 100 000 invånare. Det skulle innebära 900-1800 personer i Sverige som har Marfans syndrom. Sjukgymnasten Moa ägnade stort intresse åt min sammanfattade berättelse av min lilla fots historia, och inte bara den utan naturligtvis resten av min kropp som foten nu ska bära upp och samspela med.

Med från Moa och hennes möte med mig fick jag, förutom fem övningar för att få upp rörelse och muskelstyrka i foten, två betydelsefulla budskap. Jag, med min uppumpade iver att komma i gång och helst se resultat redan nästkommande dag, togs med ett varmt leende ned på sjukhusets golv med orden ”nu är det till att skynda långsamt, samspela med foten, smärtan och viljan att komma vidare, pressa och samtidigt känna efter, allt efter hur foten och övriga kroppen samtalar med dig” Vilka underbara formuleringar Moa gav mig! Ett klart och tydligt budskap som samtidigt visade på den helhet som min kropp är. Jag vet efter ett halvt liv med en något defekt kropp, att lyssna och vara inkännande, men det är så lätt att hjärnkontoret tar över och vill ha snabba och effektiva resultat. Så ser ju en kontorsmiljö och dess anda ofta ut. Det andra budskapet som Moa skänkte mig var hennes upplevelse av att det fanns hopp för klar förbättring. Utan att överdriva, utan falska förhoppningar, men utifrån sin kunskap och erfarenhet. Sådant gillar jag skarpt. Därefter kort besök i sjukgymnastikens träningslokal där nästa veckas möte kommer att ske. Ombytt och redo för nya utmaningar.

Avslut av dagens inlägg ägnas åt mitt spontana studiebesök på ortopedmottagningens allra heligaste område. Ja, det är helt och hållet min benämning av mottagningens administrativa avdelning, där chefer, sekreterare och ortopedläkarna har sina expeditioner. För mig ligger ortopedläkarna och de som arbetar inom detta område, som ni förstår, odiskutabelt högst upp på den hierarkiska sjukvårdslistan! Ja, topplatsen har naturligtvis innehatts av olika typer av läkare i och med min långvariga sjukvårdsrelation. Men nu är det sannerligen dags för alla ortopeder och fotkirurger att nämnas och lyftas fram! För det ytterst skickliga, och ibland inte lika högt värderade, arbete de utför för oss som söker deras hjälp. Jag har förärats med en vän i Borås som är i toppskiktet på ortopedmottagningen och det var denna vän som lät mig få träda in bakom glasdörrarna till administrationen. Klart att det i första hand var för att få en snabb pratstund och en efterlängtad kram. Men samtidigt, när jag sitter på vännens kontor kommer tacksamhetens tankar, igen, inom mig och samtidigt en lite barnslig förlägenhet inför hur mycket jag uppskattade att just i dag få möjligheten att sitta ned, i ett rum, på ortopedmottagningens administrativa del, på SÄS i Borås. Stort.   

Apropå dagens rubrik. Upprättelse har jag fått, inte för en oförrätt, mer en bekräftelse av att få hjälp och fortsatt förståelse för min tro på att komma igen. Och återanpassning, känns helt klart som en möjlighet!

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Anneli Jonsson

Bloggen har skapats utifrån att jag 2012 stelopererade några leder i min vänstra fot och 2013 fick en fotledsprotes insatt i samma fot. År 2016 var det dags för reparation av protesen, Jag fick en diagnos 1997, Marfans Syndrom, vilken är orsaken till mina fotbekymmer samt andra symtom som jag haft från födseln. Bloggen handlar även om livet med Marfan. Med anledning av Marfan har jag opererats för skelögdhet, burit korsett pga skolios samt genomgått ett hjärtklaffsbyte. Marfans syndrom är en ovanlig sjukdom och kan periodvis vara påfrestande att leva med. Viktigt att vi som har diagnosen sprider kunskap och erfarenhet om den. Mitt liv är för övrigt högst vanligt; en livspartner sedan en ofantlig mängd år, två fantastiska och livsinspirerande barn samt ett arbete med hög utmaningsfaktor inom socialt arbete.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela