JAG vill att allt ska vara som förr!!
Med enskild patients glasögon tar jag in och försöker förstå att "mitt" sjukhus inte längre ska få existera. "Mitt" sjukhus, alltså Spenshult, ska upphöra med sin verksamhet som det så fint heter. Jag är nere på den nivån där mitt intellekt inte får vara med i resonemanget längre, där jag fritt tillåter mig att känslomässigt reagera och tänka på de konsekvenser som kommer att ske. Klart jag förstår att det finns anledningar till beslutet, att det handlar om köpa och sälja tjänster, att vara missnöjd och inte längre köpa och att någon annan dessutom gör det billigare och i bästa fall bättre. Klart att jag förstår på ett sätt. Men nu handlar det enbart om känslor, om nivån Vem ska trösta Knyttet? om att känna sig mest ensam och på nytt samla mod och ge sig ut i vida världen. Vart ska jag nu vända mig, vem ska om cirka ett och ett halvt år ta emot Mig på återbesöket då min lilla fotledsprotes ska bedömas? Vart ska jag åka då? Jag vill att allt ska vara som förr, finnas i evighet!! För mig!! Så känner jag. På nästa nivå i känslolandet tänker jag på damen som i massor av år rullat rullstolar genom Spenshults korridorer, i trånga hissar, uppför och nerför sluttande golv. Och som, när personalen på Spenshult bar stegmätare, egentligen vann (enligt min mening) eftersom hon genom sitt idoga rullande genom korridorerna kom upp i flest steg, utan påfyllnad av gympapass efter jobbet. Var ska hon ta vägen efter sommarsemestern? Och på alla andra som arbetar där, sjuksköterskorna som svarat på mina telefonsamtal fyllda med oro, frågor och ibland klagomål. Sjuksköterskor som gipsat, sågat upp gips med värsta motorsågen och gipsat om igen. På de som provat ut ortroser och stått ut med sunkig strumpa som luktat allt annat än rosor efter veckor instängda i ortros. Var ska de ta vägen? Och vem ska nu få bli lugnad och tröstad av bästa narkossköterskan Akka, för naturligtvis vill vilket sjukhus som helst ha henne i en operationssal. Och till sist, min superhjälte till läkare, vem ska få äran att möta honom, nu när jag inte längre får? Krister Angel, Akka och alla andra fantastiska människor på Spenshults sjukhus, I am going to remember you forever!
