Vår och ålderdom
Jag gillar våren. Under det bruna, murriga och fortfarande kalla krafsar det gröna, vackra och bara vill åt ett håll. Upp, upp, upp ovanför det mörka, mot det ljusa där det möts av de beundrande svältfödda blickarna från mitt ansikte som jublande välkomnar dess ankomst! Ja, jag gillar våren.
Ibland tar ens inre tankar plötsliga språng in i framtiden och dyker ned med en något omild duns där ålderdomen tagit vid. Det kan vara något inom en, en lukt eller en pågående händelse som får signalerna i hjärnans kanaler att accelerera, för att sedan börja producera bilder av ”jag som gammal”. Det händer för alla, många gånger på livets resa. Oavsett om det drabbar den friska människan eller den som har vetskap om sjukdom, kan man plötsligt bli påmind om att kroppen faktiskt inte alltid kommer att kunna leverera exakt det som den gör här och nu. Jag vill kunna leva just nu. Inte oroa mig för på vilket sätt min sjukdom ska ha inverkan på min inre äldre dam, där i framtiden. Jag gör det ändå ibland. Tänker på hur jag med Marfans syndrom tar mig fram i livet vid sjuttio. Blir det värre eller kanske lite bättre än om jag hade varit sjuttio i dag? Värre för att kroppens bindväv, klister har en sista förbrukningsdag...? Bättre för att den medicinska världen hela tiden låter sig utvecklas med hjälp av forskning, innovativa människor och en fortsatt bra sjukvård? När mina tankar oroande cirkulerar runt min inre äldre dam och till slut landar tillbaka hos mig här och nu, är det ändå oftast med det bättre budskapet. Jag vill tro att ålderdomen blir en tid då jag med glädje tackar min något kantstötta kropp för allt det positiva den gett mig. Inte alltid som jag hade velat, men på det bästa sättet som just min kropp kunde.
Ut och beundra den store skaparens mest kraftfulla tid!
