Kan inte sluta tänka på bemötandets betydelse
Den här resan har inte bara handlat om fotledsprotes, steloperationer och ovanlig sjukdom. Den har fått in mig på en ofantlig mängd andra spår. Spår som jag ägnat större eller mindre tid åt. Ni som läst mina betraktelser längre tillbaka i bloggen känner till att jag outröttligt vädrat ett angeläget och viktigt tema. Möten och bemötande. Som patient i sjukvården. Jag kan inte sluta tänka på det. Det rumlar runt inom mig som en liten otyglad tuss. Varje gång jag går in i patient - varandet gör sig tussen påmind och manar till reflektion. Vilka fantastiska resurser vi är för varandra var tussens budskap i dag. Vårdgivaren och vårdtagaren. Olika roller med olika möjligheter att lära varandra något varje gång vi möts. Tänk på det du, studsade tussen inom mig. Att den aldrig ger sig…
I dag sa jag farväl till Moa, en suverän fysioterapeut (den nya benämningen för sjukgymnaster sedan årsskiftet) som drar iväg på nya äventyr. Jag har skrivit det förut och gör det igen. Moa kan sitt yrke och hon kan absolut skapa ett bra bemötande. Jag har blivit sedd, fått relevant information och känt mig delaktig från första stund vi sågs. Moa har även berättat för mig hur hon också lärt sig något på vägen, trots alla år hon har i branschen! Jag har fått hjälp och tillfrisknat och hon har fått med sig något som jag bidragit med. Snacka om vinster! Någon har skrivit att man med sitt sätt att tala med och om människor kan påverka kulturer och klimat. Instämmer och vill tillägga, eller förtydliga att det minst lika mycket handlar om den fysiska kulturen och klimatet. I mitt fall såväl min fot som resten av kroppen. Den har påverkats av det sätt Moa har valt att tala med och om den under hela processens gång. Ja, snacket har ju gått genom mina mentala delar, men sedan tagit sig hela vägen, i ett enda kraftfullt positivt flöde, rakt in i fotleden och dess minsta beståndsdelar. Jag är evinnerligt tacksam för Moa och alla andra lärorika och positiva möten inom sjukvården. Jag vet också att jag säkert, inte bara till Moa, har bidragit som patient med mina alldeles egna upplevelser. Jag vågar tänka att jag förhoppningsvis är med och formar andra patienters kommande möten och behandlingar genom mitt sätt att tala med och om de människor, den personal jag har mött under alla år.
Tussen ”möten och bemötande” studsar vidare inom mig och har tydligen mycket viktigt kvar att göra mig påmind om.
