Nedräkning
Små barn levererar de mest raka och närvarande tankarna som finns. De mest självklara konstateranden. Precis som de där och då uppfattar världen. ”Vad har du gjort med foten?” ”Doktorn har satt in en protes så att jag kan gå.” ”Ja just, det brukar ju gamla människor få.” Fem år och tyckte inte alls att det var konstigt. Och, tyckte att damen framför honom även var gammal. Jag däremot känner mig yngre än någonsin. Perfect kondition! Det är min raka och mest närvarande tanke i skrivandets stund.
Inom mig är en pirrig och förväntansfull känsla på tillväxt. Om drygt en vecka befinner jag mig på Spenshult igen. Återbesök hos doktor Krister Angel. Jag gillar ju det jag ser och känner. År stolt likt en student som har svettats med en uppsats och nu ska presentera sitt arbete, sitt ”barn” inför en handledare. Kommer jag att bli godkänd, kommer min just nu dyrbaraste kroppsdel bli godkänd? Har jag lagt ned tillräckligt med arbete och gjort det som krävts av mig? Jag vill ha ett betyg. Allt är inte perfekt, det vet jag. Mina kliande utslag har bestämt sig för att stanna och med en oregelbundenhet gör de sig påminda. Likaså har jag fortfarande en smärta, hanterbar, men irriterande längs med insidan av foten och benet. Jag inväntar besöket och till dess, likt ett femårigt barn, fortsätter jag räkna ned tills jag sitter på tåget på Halmstad.