Patient eller konvalescent?
”Du kan ju inte kalla dig patient längre, du är ju konvalescent nu!”, var det någon som upplyste mig om för en tid sedan. För en som gillar att djupdyka i ordens värld är det ljuv musik att mötas av en sådan uppmaning. Förutom att reflektera kring vilken benämning som bäst passade in på mig så kunde jag inte låta bli att mer ingående ta mig an betydelsen av orden. Men först. Hela mitt liv har jag trott att det var stavningen konvalesent som gällde. Det är ju SÅ fel och ändå har det sett SÅ rätt ut. Har alla rättstavningsprogram jag passerat med mina texter, rapporter och utredningar inte noterat felstavningen eller är det helt enkelt så att jag ouppmärksammat fortsatt med min stavning, att hjärnan bara hoppat över att notera? Tröst finner jag i Wikipedias lista över de mest felstavade orden där just konvalescent finns med. Puh!, är inte ensam. Från och med nu stavar jag rätt och har dessutom kommit fram till att jag är mer konvalescent än patient. Eller, konvalescent som ibland blir patient. Ordet patient kommer från det latinska ordet pati som betyder lida eller tåla. En patient är en individ som är i kontakt med sjukvården för att få en diagnos för sina besvär eller behandling för någon sjukdom. En person som är i lidandets och tålandets situation? Man kanske lider och uthärdar på samma gång. Konvalescent däremot är en person som är i fasen tillfrisknande från sjukdom eller krävande behandling (som operation). Och nästa onödiga bryderi blir då, när upphör man att vara konvalescent? Jag funderar vidare och nästa gång jag stöter på personen som är upphov till dagens inlägg får jag ta upp mina nya reflektioner.
Medan läkeprocessen pågår, mellan träningspass och återbesök hos läkaren händer det naturligtvis en ofantlig mängd andra saker. Icke-fotledsprotes-händelser. Mitt liv är i en stilla förvandling från upptagenhet av smärta och fotled till att livets övriga ingredienser får allt mer fokus och tillvaron blir mer lik alla andras. Där fokuserandet tenderar att rikta sig mot det som hela livet består av. Inte att en sak hela tiden har företräde dag som natt. Min fotled liksom rättar in sig mer och mer i mitt liv, är på väg att bli en naturlig komponent som förhoppningsvis inte ska ta mer av mitt intresse än andra delar av mitt välfyllda liv. En skön förvandling som jag tar emot och är djupt tacksam över.
