Viva la vida!
Ytterligare en resa i den ortopediska sjukvårdens landskap börjar närma sig ett slut. Återbesök till Spenshult på måndag som förhoppningsvis innebär ett avslutande samtal med läkare Krister Angel. Förväntningarna är högt ställda om att han är nöjd med det han ser och att han sedan konstaterar att jag kan dansa ut på nya äventyr i livet. Den sista januari är också dagen då jag för sista gången svettas i sjukgymnastikens lokaler. Saknaden efter den lugna och uppbyggande atmosfären som sjukgymnastiken erbjudit mig, kommer att kännas av. Alla borde få tid att ägna sig åt sin kropp på ett sådant sätt som jag beskrivit att sjukgymnastiken varit för mig. Ett gott omhändertagande av kroppen bidrar till massage av själen. Åh, jag lever ett fantastiskt liv och har så mycket att tacka så många för! Denna insikt ska jag förvalta genom att göra ett återinträde på Borås Hälsostudio från och med februari.
Jag närmar mig en vardag. En vardag där min upptagenhet av foten minskar och allt mer ersätts av familjeliv, arbete, relationer, fritid och drömmar om framtiden. Precis som det ska vara. Snart är den här perioden en del av min historia, så värdefull och så avgörande för mig, men dock bara en del tillsammans med andra betydelsefulla händelser i mitt alldeles unika liv. Jag lever ett fullvärdigt liv med sjukdomen Marfans Syndrom. Fotledsprotesen sitter i foten på grund av min sjukdom. Jag har skrivit det förr och gör det igen. Sjukdom är inget att önska sig. Motgångar och kamper har jag brottats med och fällt många tårar över. Däremellan har jag tillåtit mig att fyllas av mycket ny kunskap om saker utanför mig själv, men fram för allt så mycket mer kunskap om den alldeles speciella person jag faktiskt är. Jag vågar i dag säga att jag inte skulle vilja vara utan det. Viva la vida!, som det heter på spanska, länge leve livet!.
