annelita.blogg.se

Läser en nyutkommen bok, Kerstin Thorvall Book club eller Det mest förbjudna 2.0. En samling berättelser, personligt skrivna av kvinnor i den så kallade medelåldern. Inom mig uppstår tankar om det som vid ett flertal gånger vidrörs i kvinnornas berättelser, den kvinnliga kroppen. Att gilla eller ogilla den oåterkalleliga förändring som sker. Vad den ställer till med och lägger av att ställa till med. Jag är också i medelåldern, eller kvinna mitt i livet. Även min kropp förändras och jag tycker och tänker om det. Jag har nyligen förmedlat att jag har medvetna tankar om ålderdomen och min sjukdoms påverkan av kroppens kommande status. I mitt huvud, i min hjärnas korridorer vandrar en annan tanke fram och tillbaka när jag läser boken. Min kropp har inte lämnats i fred, inte lämnats till att bara bli betraktad och bedömd av mig själv i badrumsspegeln. Att ha behov av sjukvård genom livet är att bli studerad av andra. Att många gånger behöva klä av sig inför främmande män och kvinnor i vita rockar, med olika syften att titta, känna, bedöma och diagnostisera. Erfarna och professionella läkare, erfarna och klantiga läkare, ett antal ”blivande läkare” som likt lärjungar slagit följe med ”min doktor” och bett att få studera min kropp för att lära sig. Jag skulle frångå sanningen om jag skrev att det ständigt varit ett problem för mig. Jag talar sanning när jag säger att jag nog lärt mig stänga av känslan av förlägenhet, prydhet eller olust över att visa upp min kropp, min något deformerade kropp. Jag har tillåtit att bli studerad utifrån och klämd på. Jag har tillåtit att studeras även inifrån. Med kameror glidande över och under bröst och bröstkorg, med stora klaustrofobiska kameror surrande runt min kropp, med slangkameror svalda av min smala hals för att kunna se hjärtats bakre delar. Jag har klarat av det därför att jag måste. Mina tankar om min kropp skiljer sig från de tankar som sjukvårdspersonal har haft om mig. Hoppas jag… eller hur var det med den läkaren, värderade han min platta rumpa och buckliga bröstkorg, fastän han bara skulle bedöma statusen på mitt hjärta… hur var det med den där kvinnliga sjuksköterskan, tittade inte hon lite underligt på mina långa, spensliga händer och armar fastän hon bara skulle mäta blodtryck och ta blodprov… hur var det med den där narkospersonalen efter jag sövts ned inför operationen, var jag bara en patient som skulle bevakas eller var det någon som passade på att bedöma min halvnakna kropp på britsen? Boken jag läser får mig att fundera på både ytliga och mer djupgående delar av mitt kvinnoliv, och på detta. Om alla dessa undersökande och bedömande ögon har påverkat och färgat min syn på min kvinnokropp. Jag vet inte. Jag fortsätter att läsa, och begrunda.