annelita.blogg.se

Är nyfiken, förväntansfull och samtidigt lite förundrad över vad jag gett mig in på. Till helgen tar jag förhoppningsvis det lilla steget in i Marfanföreningens styrelse. En liten pågående verksamhet, syns knappt på kartan med sina antal medlemmar. Men som jag förstått drivs av ett envist engagemang för mig och alla andra som bär på denna något ovanliga sjukdom. Känslan av att på allvar, inte bara som en medlem, vilja få vara en del av denna grupp av människor satte i gång att gro när den senaste Marfantidningen hittades halvvägs utanför, halvvägs innanför min brevlåda. Det var en inre spirande, positiv känsla som övergick till ett starkt ja när jag frågade mig själv om det verkligen var detta jag hade tänkt mig. Jag som till en början inte ens ville förlika mig med att ha en sjukdom. Och gå med i en förening, det var det mest överdrivna jag hade hört. Bara för att man har en sjukdom behöver man väl inte frottera sig med andra som också har det. Detta var som sagt 1999, om mitt minne inte sviker mig. Då var jag yngre, mer upptagen av annat viktigt i livet och säkerligen inte alls mogen nog för att kunna bidra med något i ett styrelsesammanhang. Motsatsen existerar i dag. Äldre, med omvärderade tankar om vad som är viktigt i livet och mogen nog att göra en betydelsefull insats. Var i går, tillsammans med femhundra andra personer, åhörare inför den före detta skogs-munken Björn Lindeblad. Han manade till att lyssna och lita på sin intuition, till sin inre röst. När sedan tanken eller beslutet kommer, djupt där inifrån så är det ofta så starkt, så övertygande att det till och med blir synligt och otvivelaktigt för en utomstående. Jag har bestämt mig. Styrelsemedlemmar, vi syns på söndag!