Dags för återbesök
Nu är det abslut dags för en liten betraktelse över vad livet presenterat för mig under de senaste månaderna. Den vita, emellanåt vackra..., lömska snön har för länge sedan givit sig iväg och ni som följt mina inlägg tidigare vet att jag svurit över hur svårt det varit att ta sig fram.... Nu däremot är det en fröjd att hoppa i skor och bege sig ut. Asfalten erbjuder fäste och jag kan åter igen lyfta blicken och visa mitt intresse för omvärlden. Jag har dock utmaningar att bemästra och det är när de av naturen ojämna kullerstenarna eller när asfalt med hål och andra skador i vägen kommer under mina fötter. Då tvingas tyvärr min blick åter igen falla på mina färgglada träningsskor för att parera och försäkra sig om att inget felsteg tas. Så är och förblir livet med fotledsprotes och svaga fötter. Det handlar alltså inte om plötslig blygsel eller annan form av asocialitet som drabbat mig...
I tisdags var jag på återbesök hos min läkare Krister Angel. (får man säga min och vad menar jag med det?, som om han inte hade några andra patienter än jag... Ja, det får jag, för det handlar om en ren omskrivning av min tacksamhet för den vård han erbjuder och det bemötande jag får vid varje möte med honom..) Jag hade efter en tids detekitvarbete, och vägledning av min vän i branschen !,hittat honom sittandes på Capio Movement i Halmstad. En egenremiss hade författats med innerlig önskan om att få fortsätta att ha kontakt med den läkare som varit med från början och som har bästa kunskaper om ingreppet. Och det fungerade!
Pluset med återbesöket i Halmstad är viktigt att ta med; visiten hos brodern och umgänge med hans mysiga och goa döttrar. Minus var att röntgenapparaten på Capio Movement var ur funktion och att jag och doktor Angel inte fick en aktuell inre bild av foten. Hoppas i skrivandets stund att det ska gå och genomföra på hemmaplan så snart som möjligt, annars blir det självklart en extra tur till Halmstad.
Det var med liten tår i ögat, som motades bort med ett extra antal blinkningar, jag berättade för doktor Angel att jag alltsedan operationen tyvärr inte blivit av med smärta och svullnad i och runt fotknölen på insidan av foten. Efter att foten undersökts och testats i olka lägen av Krister fick jag veta att fotledsprotesen sitter där den ska, men att smärtan kommer från en vanlig komplikation efter att man satt in fotledsproteser, en klämskada som uppstår på insidan av leden när man vinklar foten upp mot smalbenet. Försök att åtgärda problemet har gjorts men med mindre bra resultat. Så jag insåg att det handlar om att leva med det...och någonstans inom mig hade jag nog redan ställt in mig på det. Tåren som motats i ögat gjorde sig påmind och fick ta plats längs kinden lite senare, längs vägen mellan Varberg och Borås.
Svullnaden är troligen en inflammation i senor och muskler omkring leden som borde behandlas med antiinflammatoriska mediciner. Men är man en medicinerande människa som dessutom råkar stå på behandling av Waran, är antiinflammatoriskt inte att rekommendera. Suck, var känslan som uppstod inom mig samtidigt som Krister lovade att reda i möjligheten hur en medicinering skulle kunna sättas in.
Jag kan väl klara av fortsatt smärta och svullnad, säger en del av mig, men jag måste både inse och erkänna att det blivit värre under den senaste tiden. Jag som helst av allt hade velat skriva att allt var bra och till och med bättre..... Är ändå fortsatt tacksam för att jag får vård och att jag har så mycket annat vackert som fyller mitt liv.
