annelita.blogg.se

Fotledsprotes (ankle prosthesis) - ta beslut om - genomföra - leva med OCH om Marfans Syndrom

Fysisk årsrapport

Publicerad 2014-08-27 20:36:55 i Allmänt,

Jag har bland dem som finns i min omgivning, och bland de människor jag mött under det år som gått med fotledsprotes, noterat att det finns de som är mer intresserade av det medicinska, fysiska framåtskridandet av min nya fot. Alltså, något lite mer intresserad av fysiskt förlopp än av min fortsatta glädje och fascination över det faktum att jag har en fot som pekar rakt fram istället för åt sidan. Därför dyker denna lilla rapport upp till er som följer bloggen av just medicinsk nyfikenhet. Budskapet som jag fått av läkare och som återkommer på de flesta sidor som så tydligt som möjligt vill beskriva läkningens process, säger mig att det kan ta upp till ett år innan det läkt färdigt, innan svullnaden gått ned sig och man kan säga att det är färdig-läkt. Hm, lite svårt att avgöra, tycker jag när jag stirrar ned på min fot och gör en ansats till självdiagnostisering. Är det på morgonen eller på kvällen jag ska fälla avgörandet? Det är ju lite skillnad om man pratar om svullnad. På morgonen är det från liggande position med fötterna i luften bara ärren som avslöjar vänstra fotens historia. På kvällen är det endast ett litet ögonkast på mina sock- och innesko-beklädda fötter som krävs för att avgöra skillnaden. Vänstern bullar upp sig som den gjort sedan operationen, på insidan över inre fotknölen framför allt. Naturligtvis inte lika bull-svullet som tidigare, men det finns absolut en svullnad kvar och spökar. Självdiagnosen blir väl till slut att den läkt färdigt, men med viss svullnad vid dagens slut. Min rörlighet består. Vinkeln är klart bättre med tårna pekandes mot smalbenet än den vinkeln som mäts när jag försöker mig på ballerinaposition, det vill säga med vristen pekandes rakt ned. Balansen är en katastrof, för att inte tala om muskulaturen som reglerar tå-stående position. Har övat och provat, men det är som om fot och hjärna inte talar med varandra. Jag kommer helt enkelt inte upp. Har gett upp. Men jag har skrivit det förr och jag gör det nu. Viss svullnad, obalans och icke möjlighet att resa sig att stå på tå, det har inte så stor betydelse. Jag överlever just för att jag lever - ett liv som gående människa. Jag är tacksam.

Sommar, framgång och stavgång

Publicerad 2014-08-13 21:14:00 i Allmänt,

Snart har det gått ett år sedan jag överlämnade mig till kirurgernas flinka fingrar och fick en ny chans att ta mig fram i livet. Ett år som fotledsprotesinnehavare. Det är med ett visst mått av barnslig stolthet som jag under det gångna året har svarat på frågor och berättat min fot-historia. Men man får helt enkelt bete sig så när man är tacksam och glad tycker jag. Det bästa av allt har varit att få komma till meningen "det har blivit så bra det kunde bli". Bedömningen och värderingen är min alldeles egna. Det har ju blivit som jag drömde om.
Sommaren har fått bli upp till bevis. Promenader med gångstavar fungerar utmärkt, Låg högt upp på önskelistan. Intressant är att foten är mer irriterad och svullen efter en dag med innehavaren sittandes vid arbetets dignande skrivbord än den är efter fyrtiofem minuters promenad! Stavarna har numera utsetts till mina balanserande ledsagare som kompletterar de funktioner som delvis försvunnit efter steloperationerna. Nylagd asfalt, inte trodde jag att det skulle kunna ersätta röda mattan.. Vilken autostrada för något instabila fötter som vill komma upp i hastighet utan att tänka på hur varje steg möter marken. Jag tackar för detta!
Sommarens höjdpunkt ur två perspektiv. Jag och mina fötter lyckades, det vill säga höjdpunkt nummer ett, bestiga Luppiobergets topp, vilket blir höjdpunkt nummer två! Väl uppe, med mamma och övriga familjemedlemmar, blev jag både glad, upprymd och svettig samtidigt som jag ville vråla ut över Tornedalens landskap att det är fantastiskt att leva! Det går om jag vill! Vet inte hur fotledsprotesvänlig strapatsen var men ett lyckligt inre kan bara sprida positiva endorfiner, rakt in i muskler, leder och fästen som håller protesen på plats.
Mitt uppe i semesterfirandet får jag erfara ett spännande möte med en viss doktor Ulf Klasson i Boden. Livsbejakande pensionär som tog sig tid att komma och titta på sonens något märkliga blåsor som uppkommit efter en tids vistelse i Norrbotten. Denne doktor Klasson hade under mina barndomsår haft hand om mig när man upptäckte att jag hade blåsljud på hjärtat. Över en kopp kaffe i mina föräldrars sommarvarma uterum berättar han för mig att han och kollegorna redan då förstod att jag hade Marfans syndrom. Alltså långt före 1997 då jag fick min diagnos! Han säger att det borde stå i mina journaler. Journaler som jag inte har bett om ännu då fokus under den senaste tiden varit på min ortopediska historia. Nu har doktor Klasson öppnat en ny dörr att utforska. Vad döljer sig i mörka, dammiga sjukhusarkiv och vad mer finns att tillägga till min kroppsliga historia? Nu trampar solbruna fötter vidare och jag med dem.

Om

Min profilbild

Anneli Jonsson

Bloggen har skapats utifrån att jag 2012 stelopererade några leder i min vänstra fot och 2013 fick en fotledsprotes insatt i samma fot. Jag fick en diagnos 1997, Marfans Syndrom, vilken är orsaken till mina fotbekymmer samt andra symtom som jag haft från födseln. Bloggen handlar även om livet med Marfan. Med anledning av Marfan har jag opererats för skelögdhet, burit korsett pga skolios samt genomgått ett hjärtklaffsbyte. Marfans syndrom är en ovanlig sjukdom och kan periodvis vara påfrestande att leva med. Viktigt att vi som har diagnosen sprider kunskap och erfarenhet om den. Mitt liv är för övrigt högst vanligt; en livspartner sedan en ofantlig mängd år, två fantastiska och livsinspirerande barn samt ett arbete med hög utmaningsfaktor inom socialt arbete.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela