Fysisk årsrapport
Jag har bland dem som finns i min omgivning, och bland de människor jag mött under det år som gått med fotledsprotes, noterat att det finns de som är mer intresserade av det medicinska, fysiska framåtskridandet av min nya fot. Alltså, något lite mer intresserad av fysiskt förlopp än av min fortsatta glädje och fascination över det faktum att jag har en fot som pekar rakt fram istället för åt sidan. Därför dyker denna lilla rapport upp till er som följer bloggen av just medicinsk nyfikenhet. Budskapet som jag fått av läkare och som återkommer på de flesta sidor som så tydligt som möjligt vill beskriva läkningens process, säger mig att det kan ta upp till ett år innan det läkt färdigt, innan svullnaden gått ned sig och man kan säga att det är färdig-läkt. Hm, lite svårt att avgöra, tycker jag när jag stirrar ned på min fot och gör en ansats till självdiagnostisering. Är det på morgonen eller på kvällen jag ska fälla avgörandet? Det är ju lite skillnad om man pratar om svullnad. På morgonen är det från liggande position med fötterna i luften bara ärren som avslöjar vänstra fotens historia. På kvällen är det endast ett litet ögonkast på mina sock- och innesko-beklädda fötter som krävs för att avgöra skillnaden. Vänstern bullar upp sig som den gjort sedan operationen, på insidan över inre fotknölen framför allt. Naturligtvis inte lika bull-svullet som tidigare, men det finns absolut en svullnad kvar och spökar. Självdiagnosen blir väl till slut att den läkt färdigt, men med viss svullnad vid dagens slut. Min rörlighet består. Vinkeln är klart bättre med tårna pekandes mot smalbenet än den vinkeln som mäts när jag försöker mig på ballerinaposition, det vill säga med vristen pekandes rakt ned. Balansen är en katastrof, för att inte tala om muskulaturen som reglerar tå-stående position. Har övat och provat, men det är som om fot och hjärna inte talar med varandra. Jag kommer helt enkelt inte upp. Har gett upp. Men jag har skrivit det förr och jag gör det nu. Viss svullnad, obalans och icke möjlighet att resa sig att stå på tå, det har inte så stor betydelse. Jag överlever just för att jag lever - ett liv som gående människa. Jag är tacksam.
