annelita.blogg.se

Fotledsprotes (ankle prosthesis) - ta beslut om - genomföra - leva med OCH om Marfans Syndrom

Gråmelerat väder och grå stövel

Publicerad 2016-12-17 16:26:23 i Allmänt,

Halland är klädd i gråa toner och över allt det gråa vilar en dis-dusch som gör att bilens vindrutetorkare slås av och på i otakt. Jag är uppkuddad i bilens baksäte för färd till Capio Movement i Halmstad. Fyra veckor sedan min fots fjärde operation utfördes och det har blivit dags för ompaketering, från svart gips till grå stövel (ortros). De små svarta stygnen ska knipsas bort och såret få nytt täcke. Det är etapp två som ska inledas.
 
 
Det är en smal återigen tilltufsad fot som dyker upp ur gipspaketet. För några minuter sen har en mindre form av elektrisk såg, med Britt-Maries vana sjuksköterskehänder pressats genom det fina svarta gipslagret. "Det låter högt och kittlar när jag sågar", informerar hon mig. Har varit med om det förr, även när tången tas fram och gipset bänds åt sidan och jag uppmanas att försiktigt lyfta ut benet från sin vagga. Det är dock en skillnad i dag. Jag sitter faktiskt upp och tittar uppmärksamt på allt som pågår. Ett beslut som fattades i samma stund som jag lade mig på britsen och placerade benet på det sexkantsrutiga skyddet. Snart femtio år gammal och rädd för blod och sårkanter, nä nu är tid för nya erfarenheter, tid för mogna beslut. Jag tittar till och med när sköterskan river bort kompressen, när stygn och snitt uppenbarar sig i ljuset av "tandläkarlampan" som riktats mot foten! "Framgång, framgång, detta är inget annat än framgång", tänker jag och lyssnar noggrannt på alla beskrivande ord som lämnar Britt-Maries mun. Sax och pincett läggs fram. "Dags att imponera på mig själv", tänker jag, tar tag med händerna i britsens kanter och andas genom näsan. Vart och ett av stygnen lämnar min hud med ett litet nyp. Britt-Marie berättar under tiden om hur det gick till när hon blev med glasögon och jag är tacksam över att de sitter så fint på hennes näsa just i denna stund. Ett av stygen lämnar en blodsdroppe kvar, en mörk röd pärla som vittnar om att det finns liv, något som flödar inom mig, en del av det läkande arbetslaget som tagit över ansvaret efter läkarna. "Det ser fint ut", säger Britt-Marie. Inte några överdrivna ingående förklaringar, för mig räcker dessa fyra ord. Britt-Marie har erfarenhet, det hörs på sättet hon förmedlar meningen till mig, hur hon tittar på såret och går vidare till nästa moment. Såret tejpas och ny kompress omsluter övre delen av foten, en innesluten verkstad som aldrig slutar att förvåna mig för sin förmåga till återskapelse. 
Del två har påbörjats, nu med en enorm "starwar-stövel, altenativt snowboardsko" (mina söners beskrivning av ortrosen) som ska vara på dygnets alla timmar, förutom vid de tre tillfällen per dag som rörelseträningen sker eller det är dags för dusch. I mitten på januari röntgen och samtal med dokter Angel. Ny period med soffaktiviteter och en viss frustration och oro över att det snart är jul och jag bara i min tankevärld kan utföra alla förberedelser som julen vanligtvis kräver. Men som jag skrev till en före detta kollega med ryggproblem, "julen kommer ändå, fastän vi är där vi är, och jag har på känn att det blir bra ändå". Tid att tömma översta lagret på mannens Paradis-ask och sedan låta kroppen jobba sig igenom mitt träningsprogram. Just det, varannan dag, vare sig hjärnan har lust eller inte, ska det svettas en timme.
 
 

Om

Min profilbild

Anneli Jonsson

Bloggen har skapats utifrån att jag 2012 stelopererade några leder i min vänstra fot och 2013 fick en fotledsprotes insatt i samma fot. Jag fick en diagnos 1997, Marfans Syndrom, vilken är orsaken till mina fotbekymmer samt andra symtom som jag haft från födseln. Bloggen handlar även om livet med Marfan. Med anledning av Marfan har jag opererats för skelögdhet, burit korsett pga skolios samt genomgått ett hjärtklaffsbyte. Marfans syndrom är en ovanlig sjukdom och kan periodvis vara påfrestande att leva med. Viktigt att vi som har diagnosen sprider kunskap och erfarenhet om den. Mitt liv är för övrigt högst vanligt; en livspartner sedan en ofantlig mängd år, två fantastiska och livsinspirerande barn samt ett arbete med hög utmaningsfaktor inom socialt arbete.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela