annelita.blogg.se

Fotledsprotes (ankle prosthesis) - ta beslut om - genomföra - leva med OCH om Marfans Syndrom

Fixering

Publicerad 2013-11-29 19:40:11 i Allmänt,

Detta är kanske mer ett inlägg för dem som liksom jag kan fastna i ett tillfälligt udda beteende. Och som just nu vill hänge sig åt andras. För mig handlar det om när jag ibland befinner mig i ett tillstånd av stark fokusering och upptagenhet av något viktigt i mitt liv och plötsligt ser saker som associerar till detta, överallt och hela tiden. Det inträffar bara under begränsade perioder och kan för mig ibland bli ett lätt störande moment i den övriga vardagscykeln. Kanske kan man säga att det liknar gravida som plötsligt bara ser andra magar, barnvagnar och föräldralediga pappor eller mammor. Samma sak händer de som väntar på att få adoptera barn, hela staden och världen vimlar av adoptivfamiljer, varifrån kom de, fanns de förut?

Jag hittade en jämlike i torsdags på sjukgymnastiken, som befann sig i liknande kategori av udda beteende som jag, nämligen smygtittande på fötter. Jämliken, en patient i tillfriskningsfasen efter fotledsbekymmer, öppnade sig när vi jämsides i uppvärmningssyfte trampade runt på motionscykeln. Personen bröt de artiga sociala fraserna snabbt (gillas starkt) och konstaterade att något mycket underligt inträtt i dennes liv.  Ett ständigt fastnande med blicken på andras fötter. Tänk att det gör jag också, svarade jag instämmande. Dörren var på vid gavel och vi fortsatte dela våra högst intressanta iakttagelser.  Helt otroligt underligt hur man kan fastna vid att analysera och diagnostisera andras fotnedsättningar, andras gångstil, hur de tar sig an en trappa uppför och nedför, eller varför inte konstaterandet att det finns människor som går för mycket på utsidan eller insidan av foten. Oj, oj, oj, den där personen skulle ju behöva inlägg, eller vad ont det måste göra för honom, i foten, i knäet, i höften, ja i hela kroppen. Under alla år med min sneda, platta fot och besvären som varit därefter har aldrig denna besatthet inträffat. Då, förr, inföll istället perioder av väldig avundsjuka över alla vackra skor som passerade förbi mig… som jag inte kunde ha. Såg de finaste skorna överallt. Nä, nä, det är nu när jag själv nästan har en vanlig, vacker fot med en fungerande gång som min fixering har inträffat. För någon dag sedan uppenbarade sig en kvinna som hade ett underbart fotnedslag. Det var som en våg, hela hennes kropp följde med vågen som började någonstans i hennes fot och spred sig uppåt. Sen kom den andra foten, och benet, lika följsamt, inga ojämnheter, bara lätt och vackert. Vilket steg, vilken gåva hon hade förärats med. Jag stirrade. Jag undrade om hon någonsin hade uppmärksammat det själv eller någon hade sagt det till henne. En annan tanke som kom till mig en dag mitt i centrum av Borås, trots mina usla mattekunskaper, var att jag plötsligt försökte räkna ut hur många procent av Borås invånare som kan tänkas ha en fotledsprotes. Misslyckades helt med den uträkningen, eller rättare sagt gav upp innan jag ens hade börjat. Kommer väl aldrig få något svar på den frågan. Och till vilken nytta?

Jag och min jämlike på cykeln bredvid i sjukgymnastikens motionssal kunde skratta och konstatera att det nog går över snart, detta sneglande och analyserande, detta udda beteende. Det kommer en vardag när vi har glömt att det pågår fascinerande saker alldeles ovanför marken där vi går, där andra går, strax under knäna, i änden av smalbenet. Fotsteg och nedsättningar av olika slag, som de flesta aldrig ägnar sig en tanke åt.                                                                       

Återbesök per telefon

Publicerad 2013-11-27 20:59:33 i Allmänt,

Onsdag och dags för veckans viktigaste samtal. ”Återbesök per telefon" med doktor Angel. På ett vitt papper framför mig uppradade viktiga punkter att diskutera eller fråga om. Noggranna förberedelser inombords för att om möjligt skapa behärskning och lugn. Inte bli alltför uppsluppen och lycklig. Samla ihop dig. Mycket information att ta in och förstå. Han har andra patienter som väntar.
Ändå, trots alla inre uppmaningar och djupa andetag kan jag inte börja i den ände som turlistan på det vita pappret säger. Jag är som jag är. Krister Angel presenterar sig och hinner precis avsluta frågan ”hur står det till”, när jag låter tanken som några minuter innan telefonen ringde virvlat runt i mitt huvud, brista ut. ”Åh, jag önskar att du kunde se hur fin foten är och hur bra den tar mig framåt”! ”Jag är superlycklig över att ha en fot som den här har blivit”! "Jag är så tacksam för allt" ! Jag ville verkligen det. Att han hade kunnat få se resultatet av renoveringen. Nu blev det istället en något oplanerad och spontan telefonbeskrivning av läget. Han verkade glad ändå, trots att han inte såg, glad över att det har gått så bra.
Så gick det med den ordningen och behärskningen. Jag är som sagt som jag är. Men jag har andra förmågor också. Som att samla ihop mig och återgå till en lista på ett vitt papper. Ytterligare prat om tillfrisknandet och fotens kommande kapacitet. Gradantalet på fotens vinkel är av vikt. Får veta att 30 grader är något slags genomsnitt efter den här typen av ingrepp som foten kan uppnå. Beror samtidigt på vilken rörlighet man hade innan. Viktigt med nya inlägg. Det fixar ortopedteknikerna. Tåsenan ska fortsätta att tänjas och töjas på. Till sist, doktor Angel är med på den planerade rehabiliteringen. Återgång till 75 % arbete och 25 % rehabilitering under några veckor framåt. Han skriver utlåtande och jag ansöker hos Försäkringskassan om den tidigare beskrivna Förebyggande sjukpenningen. Vi hörs om några veckor igen för ny uppdatering av denna, snart före detta, patients tillvaro.

På lördag är jag på fest i Västerås och vem vet, det kanske blir läge för nya utmaningar för foten, nämligen danssteg med en jubilar. Ser fram emot detta.

Delad glädje, dubbel glädje

Publicerad 2013-11-25 21:29:18 i Allmänt,

Utan kryckor, med en aningens haltande gång klev jag in genom arbetets portar i dag. Jag bar dagen till ära min enkla, kära axelväska. Ja, egentligen ingen väska utan en större tygväska med ett underbart tryck av en avslappnad, blomsterprydd kvinna. Den rosa, praktiska men ack så fula ryggsäcken var istället fylld med träningskläder inför eftermiddagens pass på sjukgymnastiken. Och fick bli kvar i bilen på parkeringsplatsen. Inga kryckor, ingen ryggsäck. Jag kände mig närmare mig själv än jag gjort på länge.

Det bästa av allt denna dag. Jag möttes av så många glada, uppriktigt positiva människor som välkomnade mig tillbaka. Jag smittades kopiöst mycket av den uppmuntran som kom till mig. Vilken enorm betydelse det har. Jag fick visa upp min nymodellerade fot, dess nyvunna rörelser, fick dela fascinationen av vad jag nu kunde göra, vad den medicinska konsten hade lyckas med. Foten blev som en nyfödd bebis när en nybliven förälder återvänder till sitt jobb, nästan i alla fall. Tack alla!

Just i detta ögonblick, i skrivandets stund känner jag mig som en nyutnämnd ambassadör för fotledsprotesernas överlevnad och framgång. Fullt medveten om att det oftast bedöms som en sista utväg, när andra behandlingar inte längre fungerar. Men jag är beredd att säga att detta är det bästa som hänt mig. Önskar att alla haltande och smärtplågade skulle få möjlighet att uppleva liknande glädje som jag. Undrar samtidigt och tänker att det måste finnas andra med Marfans syndrom som har fått en fotledsprotes. Hur har det varit för dem och vilka erfarenheter bär de med sig just nu? Ni får gärna skriva och dela med mig.

En gång för många år sen när jag spatserade på en badstrand med mina barn, frågade en liten pojke varför min fot såg så konstig ut, ”den är ju krokig liksom”? Jag gav ett kort enkelt svar, att jag hade en sjukdom som gjorde att den var krokig och platt. ”Hoppas den blir lika rak som mina fötter nån gång”, svarade killen…..

En tidig julgåva

Publicerad 2013-11-24 14:24:32 i Allmänt,

Det var för två månader exakt, den tjugofjärde september. Det var exakt vid den här tiden, tjugo över två som oron för det kommande ingreppet stegades inom mig. Då i en säng på ett sjukhus inför en operation. Det var även då jag inte hade vetskap om vad jag skulle skriva i dag. Inte hade vetskap om att jag då fick en present, en julgåva tre månader för tidigt kan jag kanske kalla det. Exakt tre månader för tidigt. Eller kanske är det om ytterligare en månad, på julafton som jag kommer att inse. Bli helt och hållet medveten om att en fotledsprotes verkligen är en gåva utöver alla andra gåvor. För mig.

Jaha, tänker någon, nu har hon ramlat in i det där tacksamhetslovet igen. Att hon är imponerad och upphöjer läkarnas kunskap och forskningens utveckling. Att hon är en av dem som fick erbjudandet, och tog det.  Ja, så lätt hamnar jag i det, tillsammans med känslan av förvåning och enormt stor glädje över att kunna gå igen! Snart ska jag lyfta jackan över mina smala axlar, snurra den vackra sjalen om min nacke och hals och bege mig ut på en liten promenad i den lågt liggande novembersolen. Jag ska tänka på eftermiddagen för två månader sedan. Minnas hur jag brottades med tilliten. Men hur jag också med andra människors omsorg och hjälp till slut överlämnade mig till kirurgernas vana händer. Det jag gick igenom den eftermiddagen på operationsbordet ska få förvandlas till kraften som kommer att bära mig framåt på en av de hett eftertraktade vandringar jag länge önskat att få göra.  En vandring runt kvarteret som sedan ska föra mig vidare ut på framtida exkursioner.

Författaren Jeanette Winterson skriver:

Jag inser att livet har en insida och inte bara en utsida och att händelser som åtskiljs av år ligger sida vid sida i fantasin och känslolivet.

Jag har låtit dessa rader tumla omkring inom mig och har ytterligare fått insikt om hur mycket jag är en produkt, inte fastslagen i sten, utan ett ständigt levande och pågående reslutat av mina erfarenheter och upplevelser, vare sig jag vill eller inte. Så även av alla operationer och ingrepp som jag fått genom sjukvården blandat med allt annat bra, och mindre bra som hänt mig i livet. Livet är en fantastisk bok att läsa och förstå sig på. 

Balanstårta

Publicerad 2013-11-22 12:30:41 i Allmänt,

Detta är kanske svårt att förstå. Kanske svårt att inse det omvälvande i det jag nu kommer att beskriva. Jag vill försöka förklara. Minns först mina tidigare tankar om det lilla barnets solstråleansikte när de första stegen i livet tas. Den känslan. Det var vad som faktiskt uppstod när jag i torsdags kunde ställa mig upp på ”balanstårtan” på sjukgymnastiken. Ja, den runda blå med en gul cirkel i mitten och toppingen i botten. ”Ha, ha, tror du på det”, löpte runt i mitt huvud när sjukgymnasten Moa introducerade den nya övningen. Nåja. ”Balanstårtan” dukades upp till mig på golvet framför ribbstolen. Svettiga händer, jag lovar, placerades stadigt på de något nötta tvärgående ribborna och sedan tog jag ett darrigt kliv upp med den friska högra foten. Inte på det gula tryggare fältet i mitten, nej ut på det blådjupa fältet som genast får en att inse utmaningen i övningen. I det ögonblicket lutar det starkt, i mitt fall åt höger. Och sen, jag förberedde mig på den kniviga smärta som skulle komma, som även var anledningen till framkallandet av mitt ”ha, ha” inombords. Men, tårtan var serverad och här skulle ätas! Upp med den renoverade foten på den motsatta sidan av det blåa fältet. Jag tryckte till och samtidigt hörde jag hur Moa sa till mig, nu släpper du ribbstolen och står så i 30 sekunder! Vansinne. Och tillit. Det var nu som smärtan skulle ha kommit, den gamla som absolut aldrig tillät mig detta tårtnöje. Jag som tidigare avundsvärt tittat på alla andra på gymmet som hade vickat och balanserat, som om de dansade. Då hände det. Någon slags jämvikt fanns där. Nu var det plötsligt jag som dansade med tårtan och det var SÅ roligt, barnsligt roligt. Visst, det gjorde ont, och jag småfuskade några enstaka sekunder då mina svettiga händer nuddade ribbstolen. Den gamla smärtan hade ersatts av en hanterbar sådan. Det var min nya fotled som talade till mig och jag lyste som en sol! Jag och tårtan dansade! 

En person med Marfans syndrom har svagare ledband. För mig har det inneburit ett otal vrickningar och stukningar av ingenting genom åren. Ledbanden går inte att åtgärda. Däremot kan man bygga upp muskler runt omkring leder och senor vilket en varsam träning med ”balanstårta” kan hjälpa till med.

Längtar till måndag då jag åter får utmana mig själv i sjukgymnastikens lokaler. ”Balanstårtan” kommer att få sig några trettiosekundare! Ta vara på livet, helgen stundar!

 

Förändringar och medvind

Publicerad 2013-11-20 15:12:52 i Allmänt,

Uttryckssätten är många. Ibland kommer de till en på ett högst oväntat men inspirerande sätt. Sent i går kväll fanns det bara där inom mig och ville ut.

En fotled gröpt av artros, den gick snett.

Kvinnan var trött på den värk som den gett.

In med protesen av doktor med vett.

Och titta på bilden, det funkar ju fett.

Stycket förmedlade jag på facebook i går. Tillsammans med bilden på en fot, min fot, stolt poserande framåt.  

Nya blad och kapitel håller på att formuleras. Det är sista veckan jag tillbringar som sjukskriven på heltid.  Konsultationer med sjukgymnasten och försäkringskassans handläggare har lett till att jag kommer att återgå halvtid till mitt arbete redan nästa vecka. Det är min egen vilja. Önskan om att få pröva fysisk och mental hållbarhet. Jag menar, det är nog inte bra att reflektera för länge över små vardagliga ting och händelser. Vilket är vad som sker medan läkningen pågår och träningspassen utförs. Trots det som är jobbigt har jag uppskattat tiden som sjukskriven. Jag önskar att alla fick uppleva tid för vila, vila som är ämnat att skapa kraft och styrka framåt. Har just i dag delat dessa tankar med en gammal vän. Värdefullt samtal om vikten av att få vara i fred med sig själv och sitt inre, kanske hitta sitt andliga jag i denna prestationskrävande värld, och få uttrycka sig.

Samtidigt känns det som att nyttoådran inom mig kallar. Men får inte ta över hand. Foten först, nyttan sen. Foten är viktig. Fortsatt sjukgymnastik som nu ökas till tre gånger per vecka, och hemmaövningar, minst tre gånger per dag! Det är nu och bara nu som jag kan påverka hur ”sen” ska se ut. Inte om ett halvår eller ett år. Tanken är att sedan gå upp till 75 procent arbete och 25 procent förebyggande sjukpenning. En ganska ny företeelse enligt försäkringskassan. Rehabilitering efter ett ingrepp, en sjukdom eller för att förhindra längre tids sjukfrånvaro. Inte sjukskriven, utan mer ”pågång-sjukpenning”, tänker jag det som. I går hjälpte även sjukgymnasten mig att betona vikten av träningen och handläggaren på försäkringskassan likaså! Nästa vecka nyinsatt telefontid med doktor Angel. Det krävs ett utlåtande från honom till min ansökan om ”pågång-sjukpenning”. Hyser inga tvivel om att han skulle ha någon annan åsikt om detta.

Jag befinner mig i någon slags sommarljummen medvind just nu. Behagligt. Det blåser lagom hårt och jag lyckas styra segel och båten åt det håll jag vill. Inga stormar nu, om jag får be! 

 
 
 
 
 
 
 

 

Jag - en ettåring

Publicerad 2013-11-18 12:24:30 i Allmänt,

Det finns en djup känsla och drivkraft inom oss att vilja gå, ta oss framåt mot en mängd olika mål genom livet. Det börjar redan hos det lilla barnet som genom uppmuntran och stimulans från sin omgivning, och av sig själv, börjar använda muskler, senor och annat viktigt i kroppen för att ta sig fram. Genom egen kraft kan barnet till slut ta sig mot ett bestämt mål. Utforska världen, ta del av den på eget initiativ! Tänk vilken lycka och stolthet som lyser ur ett barns ögon som lyckats ta sina fösta steg. För att inte tala om den känsla som uppstår hos dem som får vara med om ett sådant ögonblick.

I dag när jag utförde morgonens övningar uppstod en känsla inom mig; jag är som en ettåring som håller på att lära mig gå. Får inte alls så mycket uppmuntran och stimulans som ett litet barn. Skulle rent av kännas lite fånigt. Sköter det mesta av ”pushandet” själv samt att det kläms i med en lagom mängd hejarop från min omgivning. Jag är på utforskandets väg där jag känner att kraften finns där inne i foten. Det finns muskler, senor och andra viktiga delar som ska lära sig nya sätt att samarbeta. Det gäller bara att inte hamna i gamla spår. Hur lätt är inte det när man har haltat runt i 40 år. Resten av kroppen ska också hänga med i nya spår. Inspirerande och tankeväckande för mig. Tänker jag nytt med hela min lekamen och den är med från första övningen så fungerar foten bättre. Slarv, det vill säga att kroppen från vänstra smalbenet och uppåt inte bryr sig om att hjälpa till med hållning, gång, andning och hjärnverksamhet, innebär att foten ger upp med snabbare smärta och svullnad. Som en hel vetenskap är det. Till skillnad från en ettåring har jag medvetenhet om detta, kanske en fördel, kanske en nackdel. En annan viktig sak. Jag har varit inne på det förut, är det en sämre dag mentalt så fungerar även övningarna sämre. Så är det för mig. Då blir det mental gymnastik först genom positivt tänkande och konkreta tankar om drömmar och mål som jag har med min fot. Allt jag vill göra med min familj, med mina vänner och alldeles för mig själv. Sedan fysiska utmaningar.

Att kunna gå är för mig absolut sammanflätat med självständighet och oberoende. Att kunna resa sig upp, ta sig från ett ställe till ett annat ställe, göra det man önskar och vill utan att någon annan måste involveras. Det är och kommer att ha stor betydelse för mig. Jag kommer inte att kunna springa igen. Gör mig inget. Jag kommer inte att kunna hoppa högt. Gör mig inget. Jag kommer kanske bara att ha en bra fungerande gång under en begränsad period. Just nu betyder det mycket och det räcker. Hur det kommer att kännas sen behöver jag inte tänka på nu. Nu lär jag mig att ta mig från olika A och B och när jag lyckas så lovar jag att det syns. Jag tror att jag skiner som en sol av stolthet och jag hoppas att min omgivning ibland ser och delar min känsla.

Några bilder som visar hur den tidigare fula plattfoten, pekandes åt vänster, faktiskt har siktet inställt åt ett helt annat håll, framåt! 

 

 
 
 

Fot- och kroppsprotest

Publicerad 2013-11-16 20:02:42 i Allmänt,

Lägger mig ned, erkänner att det blev lite för mycket i dag. Vill med huvudet, hjärtat och sinnet hejar på och det slutar med att foten sprider sitt missnöje genom impulser av smärta som sprider sig uppåt, inuti benet och vidare i kroppen. En ny, lång sena på insidan av foten har bestämt sig för att beklaga sig och svullna till. Mitt tillstånd kan mer beskrivas som influensalikt. Tung trötthet i kombination med muskelprotest. Kan inte fatta att några få tag med dammsugaren, lite diskning och en kort vända till stan med sönerna kan framkalla detta. Det var ju roligt för sjutton, det borde väl den lille foten klara. På tillfriskningsreceptet står det ju vardaglig rörelse och träning..men det var ju det där med att kräva lagom mycket av den lille.. Återvänder till böckerna och kanske någon inspirerande film, det är vad lördagskvällen får innehålla.

Frihet med bil... eller inte...

Publicerad 2013-11-14 20:02:24 i Allmänt,

Frihet med bil… eller inte…

Jag är en stolt ”återanpassare”. Jag har kört bil med min nya fot! Visserligen en kort sträcka och visserligen med konsekvensen stor ”svullen bulle” med lätt rodnad runt foten. Men ändå, jag slipper åka guideliknande turer genom staden till och från sjukgymnastiken i veckorna. Jag äger min tid och ärligt talat, jag har saknat bilkörningen! Jag gillar bilen och bilen gillar mig. Bra kombo.

Idag skapade jag min egen morgonrusning inne och utanför sjukhuset. Hade tidigt besök hos sjukgymnasten Moa och denna gång en bil som skulle parkeras! Mitt i allt det som jag nu kommer att berätta kom en tanke till mig: tänk att det finns så många människor som aldrig har behövt uppsöka sjukhusvård eller har haft med vården att göra. Så underbart för dem. Säkert har de andra bekymmer som de brottas med och lär sig saker om. Men de har i alla fall aldrig behövt lära sig hur parkeringen utanför sjukhuset fungerar, att automaterna inte tar VISA eller Mastercard, däremot andra kort, och mynt. Och att kiosken inte växlar till mynt längre. De har inte heller behövt lära sig att man MÅSTE registrera sig INNAN man går vidare till den mottagning man ska besöka. Annars finns man inte, alltså som anmäld i systemet. Då kan man, efter att besökstiden passerat, råka ut för att den vårdpersonal man ska träffa kommer ut och frågar efter en i väntrummet, vilket också innebär att vårdpersonalen oftast offentliggör ens glömska och misstag. Eller så kan man råka ut för en annan variant, att man efter att besökstiden har börjat fortfarande sitter i väntrummet, får rycka tag i en personal och fråga om de har glömt en. Då kommer frågan direkt, har du registrerat dig i entrén? Just det…

Jag har en långvarig kontakt med sjukvården och har erfarenheter av det som beskrivits ovan, jag borde ha lärt mig, men i dag blev det bara fel. Stod där med endast Visa och Mastercard i väskan, inga mynt. Lite komiskt i sammanhanget var att en kvart innan detta hade jag lämnat mannen på jobbet. HAN hade ryggsäcken full med växelpengar efter yngste sonens klassdisco... När ICA-kortet inte heller fungerade blev det snabba kryckhopp till bankomaten. Därefter inköp av ett paket näsdukar med en hundralapp. Naturligtvis i kiosken som inte växlar. Kvinnan bakom disken såg misstänksam ut. Glömde registrera mig i entrén, kom för sent och när jag till slut mötte sjukgymnasten Moa drabbades jag av akut minnesförlust. Lade jag parkeringskvittot i rutan? Total mörkerläggning i minnesbanken. Moa skrattade medlidsamt och försäkrade mig om att jag nog hade gjort det. Bestämde mig då resolut för att glömma morgonkaoset och koncentrera mig på den viktiga träningen. Det gick riktigt bra och jag kan känna att foten vill detta, vill bli så bra som möjligt tillsammans med mig. Nya tider inbokade. Hur kommer jag att kunna börja arbeta när både hemmaträningen och sjukgymnastiken ska prioriteras…

Väl ute bland bilarna spanade jag först efter en större fladdrande lapp fastsatt på min bilruta för att sedan inse att Moa hade rätt. Kvittot låg prydligt framför ratten. När jag backandes tagit mig ut från parkeringen och kört några hundra meter, lite nöjd trots starten på morgonen, blev jag plötsligt varse om att jag hade glömt att registrera mig i entrén efter besöket! Trots att jag på min väg ut från sjukhuset passerade alla kavajklädda damerna bakom sina datorer. Hur är det möjligt?

Inte så mycket om fotledsprotesen eller foten denna gång däremot en liten anekdot om patienttillvaron.

 

 

 

Bearbetning och betraktarens öga

Publicerad 2013-11-12 20:56:03 i Allmänt,

Ett märkligt intresse för det kirurgiska ingreppet vid isättning av en fotledsprotes har uppstått. Trodde jag aldrig skulle ta sin boning i mig. Jag med mina rädslor och nojor för att se blod och dylikt. Youtube serverar den ihärdige sökaren nästan allt och efter en stunds letande var listan lång på diverse klipp, kortare och längre, många mycket pedagogiska för den ovane. En klar fördel att längden på klippen visas innan de går i gång. Och att pausaknappen finns. För mig och andra som är i bearbetningens stund. Några klipp i dag. Kanske några till i morgon. Fascinerande. Imponerande. 
Och nu till vad som hände i betraktarens öga. Tog en bild på det fint läkande såret på foten, för min egen dokumentations skull. Lekte en stund med bilden på Instagram. "Vilken vacker bild", tänkte jag plötsligt. I mina ögon blev mina nojor något vackert, där och då blev läkningsprocessen en bildligt talande process som jag tyckte om. Jag delar den med er som klarar av, just för det vackra som uppstod. Ni andra, hoppa över scrollandet och återgå till något annat.
 
 

Glömska, träning, tå-sena och nytt projekt

Publicerad 2013-11-11 15:56:10 i Allmänt,

Det var ju det sista sjukgymnasten Moa sa till mig förra veckan, ”vi ses i träningslokalen när du kommer”. Ändå sitter jag, lydig patient, i väntrummet för att bli ombedd att följa med in. Jag har till en början inte fokus på rummets tickande klocka utan är fullt upptagen med en tyst och roande kommunikation med den till synes gemytlige lokalvårdaren som går runt och noggrant utför sina arbetsuppgifter. Han hälsar med en nick, ett hej och ett leende på alla oss som väntar. Hans runda goa ansikte gör att min blick fastnar på honom, lite mer än vad som skulle anses normalt. När han vid nästa vända kommer in med en blåvitrandig wettextrasa i handen går han en vända förbi mig igen, nickar, ler och viftar lite extra med trasan. Jag blir glad av hans uppmärksamhet och svarar med ett rofyllt leende när han dansar vidare i takt med trasans gung i näven. När tio minuter passerat min utsatta tid ramlar Moas mening ned som en duns in i min fyrtifemåriga hjärna. Jag rafsar åt mig kryckor och ryggsäck och tar korridoren med ”fusksteg”, det vill säga med hjälp av kryckorna och den friska foten i marken och min nya fot flaxandes i luften.

Oh, nya övningar i träningslokalen. Alltså, jag vet hur det känns när man är lite tränad i alla fall, när kroppen svarar lite positivt på fysiska utmaningar. Det gör den inte i dag. Vilket motstånd. Hur fort kan en nedbrytelseprocess gå? I spegeln ser jag att min vanligtvis ganska platta bakdel, som jag för länge sedan accepterat, är närmast obefintlig av allt sittande. Vågar inte fråga om det finns övningar för att få en bulligare bakdel, får ta det en annan gång… Sjukgymnasten Moa är även i dag informativ och uppmuntrande. Vi bokar en ny tid redan på torsdag. Tar efter dagens besök beslutet att börja öva foten för bilkörning. Fick i dag åka runt halva Borås med sjukresor. Uppskattar att möjligheten finns, men förutom rundturen kostar det mycket innan man kommer upp till högkostnadsskyddet. Hur har människor råd att bli sjukskriven egentligen, till en början i alla fall? Försenade inkomster och allt kostar innan frikorten träder in. Nej, övningskörning påbörjas på villagatan i morgon.

Fick även information via telefon av en sjuksköterska på Spenshult angående stortåns benägenhet att inte vilja medarbeta i övningarna. Den första leden ställer sig upp som en liten skidbacke när foten förflyttas framåt. Svaret som doktor Angel lämnar genom sjuksköterskan är att det förmodligen är någon av de övre senorna som påverkats av ingreppet. Böja på tån och stretcha senan är vad som gäller. Ett positivt svar, det går att påverka genom egen kraft!

Till sist. Jag har ett nytt projekt på gång. Ska försöka mig på en insats för Wikipedia. Ordet fotledsprotes finns inte. Istället kommer frågan, ”menade du fredsprocess”. Nej, verkligen inte. Knäprotes och höftprotes finns. Likaså fotled och protes, men inte ett så oerhört viktigt ord som fotledsprotes!

Har även, efter alla år som smygtittare på hemsidan, betalat in medlemskap i Marfanföreningen i Sverige. Spännande ny bekantskap att utveckla.

Jag är fräck och lånar en underbar mening av Karin Boye som omformulerades lite i min säng i morse när jag försiktigt vickade i gång min fotled. ”Ja, visst gör det ont när kroppar brister”.

 

 

 

 

Foten visar upp sig

Publicerad 2013-11-08 13:11:29 i Allmänt,

En kortare fysisk status, som här och nu kan beskrivas med orden framgång och ett mindre bakslag. Foten är som bilden visar, smal, svullen runt ankeln, vilket är svårt att avgöra hur länge det kommer att vara så, tejpad för att sista biten av såret ska läka fint OCH den svarar bra på den rörelseträning som jag slaviskt håller fast vid. Ont gör det men jag tycker mig känna en liten förbättring i form av mer töjbara senor och muskler, bara efter dessa få dagar av upprepade "böj, sträck, pressa och vila". 
Bakslaget har den vänstra, otränade delen av ryggen bjudit på. Det gör ONT när muskler som har levt en förslappad och innehållslös tillvaro nu ska visa varför de finns i min kropp. "Åh, måste vi, nej vi vill inte, bäst vi skickar lite smärta så du lägger av". Hon hade rätt, sjukgymnasten Moa, kroppen talar med mig.. Jag grät en liten tår över detta i morse. Känslolivet har alltid varit nära och starkt, nu även lite skört. Men hur stark är inte känslan av när man först bejakar tårar och sedan hittar styrkan igen! Kom igen rygg och kropp, haka på foten vetja! 
 

Rehabilitering - betyder upprättelse och återanpassning

Publicerad 2013-11-07 13:29:01 i Allmänt,

Vad var det som gjorde att tre personer, oberoende av varandra, hejade på mig i går? Personer som jag inte kände. Personer som passerade förbi mig i entrén på SÄS, sjukhuset i Borås. Min första tanke ägnades åt att analysera huruvida jag för dagen liknade någon som många känner till. Eller var det bara att jag satt där, en ganska alldaglig kvinna i fyrtioårsåldern, på en träbänk i sjukhusets entré, med gråa kryckor vilandes mot mitt ben och en ful gammal sportryggsäck i famnen. Ryggsäck är praktiskt men enligt min åsikt inte vackert och absolut inte min stil….fåfäng, ja allt som oftast. Kanske såg jag lite glad och trevlig ut, kanske var det mitt inre som speglades ut mot de som gick förbi. Ett inre som berättade att jag var på väg i min dröm och planering av att få min fot att ta mig med på vidare äventyr i livet. Och att de bara genom att heja bekräftade att de i det flyktiga mötet kände igen sig. Jag vet inte, men en märklig och helt klart klurig känsla stannade kvar inom mig.

Dagen på sjukhuset skulle bli mitt första möte med sjukgymnasten Moa. Ett upplyftande möte som jag hade oroat mig för en aning, men som blev som jag innerst inne hade hoppats på. Jag fick liksom vid många andra tillfällen i livet först agera ambassadör för sjukdomen Marfans syndrom och nu även för den andra sjukdomen villonodulär synovit som jag hade haft i den skadade fotleden.  Det finns en stor förståelse inom mig att sjukvårdspersonal inte har kunskap om Marfans syndrom och jag ger gärna information om det. Viktigt dock att de som i sitt yrke får höra talas om sjukdomen ägnar sig tid åt att förbereda sig väl när de fortsätter att träffa en patient med diagnosen. Okunskapen är inte anmärkningsvärd då förekomsten, enligt socialstyrelsen uppgift år 2012, är 10-20 personer per 100 000 invånare. Det skulle innebära 900-1800 personer i Sverige som har Marfans syndrom. Sjukgymnasten Moa ägnade stort intresse åt min sammanfattade berättelse av min lilla fots historia, och inte bara den utan naturligtvis resten av min kropp som foten nu ska bära upp och samspela med.

Med från Moa och hennes möte med mig fick jag, förutom fem övningar för att få upp rörelse och muskelstyrka i foten, två betydelsefulla budskap. Jag, med min uppumpade iver att komma i gång och helst se resultat redan nästkommande dag, togs med ett varmt leende ned på sjukhusets golv med orden ”nu är det till att skynda långsamt, samspela med foten, smärtan och viljan att komma vidare, pressa och samtidigt känna efter, allt efter hur foten och övriga kroppen samtalar med dig” Vilka underbara formuleringar Moa gav mig! Ett klart och tydligt budskap som samtidigt visade på den helhet som min kropp är. Jag vet efter ett halvt liv med en något defekt kropp, att lyssna och vara inkännande, men det är så lätt att hjärnkontoret tar över och vill ha snabba och effektiva resultat. Så ser ju en kontorsmiljö och dess anda ofta ut. Det andra budskapet som Moa skänkte mig var hennes upplevelse av att det fanns hopp för klar förbättring. Utan att överdriva, utan falska förhoppningar, men utifrån sin kunskap och erfarenhet. Sådant gillar jag skarpt. Därefter kort besök i sjukgymnastikens träningslokal där nästa veckas möte kommer att ske. Ombytt och redo för nya utmaningar.

Avslut av dagens inlägg ägnas åt mitt spontana studiebesök på ortopedmottagningens allra heligaste område. Ja, det är helt och hållet min benämning av mottagningens administrativa avdelning, där chefer, sekreterare och ortopedläkarna har sina expeditioner. För mig ligger ortopedläkarna och de som arbetar inom detta område, som ni förstår, odiskutabelt högst upp på den hierarkiska sjukvårdslistan! Ja, topplatsen har naturligtvis innehatts av olika typer av läkare i och med min långvariga sjukvårdsrelation. Men nu är det sannerligen dags för alla ortopeder och fotkirurger att nämnas och lyftas fram! För det ytterst skickliga, och ibland inte lika högt värderade, arbete de utför för oss som söker deras hjälp. Jag har förärats med en vän i Borås som är i toppskiktet på ortopedmottagningen och det var denna vän som lät mig få träda in bakom glasdörrarna till administrationen. Klart att det i första hand var för att få en snabb pratstund och en efterlängtad kram. Men samtidigt, när jag sitter på vännens kontor kommer tacksamhetens tankar, igen, inom mig och samtidigt en lite barnslig förlägenhet inför hur mycket jag uppskattade att just i dag få möjligheten att sitta ned, i ett rum, på ortopedmottagningens administrativa del, på SÄS i Borås. Stort.   

Apropå dagens rubrik. Upprättelse har jag fått, inte för en oförrätt, mer en bekräftelse av att få hjälp och fortsatt förståelse för min tro på att komma igen. Och återanpassning, känns helt klart som en möjlighet!

Hoppfull och med små fjärilar i magen

Publicerad 2013-11-04 20:51:35 i Allmänt,

Borta är färgprakten som för tre veckor sedan mötte mig på Spenshult. Nu är det mer av naturens tyst talande bruna och grå nyanser som hälsar mig välkommen denna novemberdag.  I Halmstadsposten i dag kan man läsa att Spenshult varslar 20 personer. Avtalet med Västra Götaland sträcker sig till mars 2014, därav neddragningar. Känns lite ledsamt inom mig när jag kliver in genom huvudentrén för att registrera mig i receptionen. Det har ju blivit mitt sjukhus, min personal som jag lärt känna. De ska ju alltid vara kvar, för mig och för andra som är i behov av deras kunskap och omvårdnad. Jag inser att det är i den snabba förändringens tid jag lever. Och jag hinner inte alltid med.

Försenat möte med doktor Krister Angel, men i väntans varande upptäcker jag att det inte berör mig särskilt mycket. Jag har en positiv känsla i kroppen. I den hemtama korridoren passerar sköterskor som tar sig tid med ett hej och ett bemötande. Korta  samtal med andra patienter som också väntar hinner jag med. Då blir inte väntan något att vara upprörd över. Allt har sin tid.

Nu till det jag är här för. Min tur till möte med doktor Krister Angel. Av med ortrosen, för den ska från och med i dag lämnas på Spenshult säger Krister. Det rinner över av lycka inom mig. Jag klarade etapp två! Jag har inte fördärvat läkningen genom att inte fylla luft i ortrosen under nätterna och doktor Angel är inte besviken på sin patient! Krister tar av mina plåster på foten och konstaterar att det har läkt bra. Övre delen av såret får dock plåstras om och så förbli i 1-2 veckor till. Inget att oroa sig över, säger Krister. Ibland blir det så när man börjar med rörelseträning.

Jag känner mig så grymt motiverad och stärkt inombords när Krister vidare berättar att nu är det belastningsträning, rörelseträning och successiv balansträning som gäller. Hur motiverad kan man bli? Jag är på topp! Mitt ben har däremot, från knäet till foten, nästan obefintligt med muskler. Får veta att det kan ta upp till två år innan det är jämförbart med det andra benet.  Men det här ska jag klara. Det är min tid nu. Mitt ben, min fot och mitt liv som gäller.

Jag får promenera över golvet inför Krister och jag prövar för varje steg, känner efter om det verkligen är som han säger, att ”nu ska det hålla Anneli”. Det fungerar. Det känns naturligtvis i varje liten del av foten, stelt och som en liten lerklump som jag nu ska forma vidare, men det fungerar.  Kryckornas avsked får vänta ett tag till, men ganska snart ska även de kunna lämnas tillbaka till vårdcentralen.

Mitt forskande på nätet har inför dagens besök resulterat i frågor som jag passar på att ställa till Krister. En och annan uppgift förekommer om att man kan sätta in en fotledsprotes två gånger, stämmer det? Sällsynt är svaret, som det ser ut i dag. Jag får en kortare genomgång av orsaken, att det fattas benmaterial i foten i de flesta fall. I exempelvis USA får man använda benmaterial från andra människor vilket inte är möjligt i Sverige. Men, fortsätter Krister, om tio år kan det vara så att man har forskat fram annat material som kan användas som benmaterial. Jag hoppas och tyst inom mig fantiserar jag om att det faktiskt är så att det konstgjorda benmaterialet finns där för mig, om tio år när jag står inför detta igen. Men hur är det då, kommer min lilla protes att tillhöra de 85 % som håller i minst åtta år eller mer? Har jag goda förutsättningar är nästa fråga till Krister? Jag lyfter några centimeter från besöksstolen bakom Kristers skrivbord när han direkt svarar att det har jag. Sådant händer med mig när jag är med om viktiga och betydelsefulla saker, då reagerar kroppen på direkten. Att inte väga för mycket och ha möjlighet att röra på sig lagom mycket är positivt, som i allt tillfrisknande, säger han. Yes, jag är på banan. Hela mitt jag fokuserar på detta. Hela världen ska få veta hur innerligt mycket jag vill detta.

Framför därefter min fråga som mest av allt skapat oro inom mig. När protesen slutar att fungera, när den inte vill vara med längre, blir det med ett brak som när man bryter benet eller hur blir det egentligen? Inga brak eller plötsliga sönderfall, lugnar Krister. Långsam försämring med påföljande kontroller för bedömning. Liknande svullnad och värk kan uppstå, som innan fotleden byttes ut. Ok, inte tänka mer på det. Nu är det framåt och rehabilitering som ska vara i centrum. Den nedpackade vänsterskon plockas fram ur ryggsäcken och jag glider ned med foten i den. Två skor, ett helt par skor. Nu är det inte ett steg framåt, nu är det två steg. Överens är vi båda, doktor Angel och jag, att jag har viktiga veckor framför mig. Sjukskrivning till och med 1 december för att kunna ge min fot det bästa. Tid för sjukgymnastiken i Borås att komma in på plan. Hoppas att det blir bra denna gång och att jag behåller min påbörjade tro på att det håller. Ortrosen ligger kvar på golvet bredvid besöksstolen och jag ägnar en kort sekund åt att betrakta detta hjälpmedel som haft betydelse och hängt med i mitt liv under denna period, innan jag med tacksamhet i rösten säger adjö till doktor Krister Angel och öppnar dörren ut till korridoren. Han kommer att ringa om 6-8 veckor för att höra sig för hur det går, annars är det slutbesökt i hans mottagningsrum för denna gång. De tre sköterskorna som sitter i rummet mittemot får uppleva en mycket glad patient som viftar med sin fot i luften, hur nöjd som helst över att nu befinna sig i etapp 3 i livet med fotledsprotes. Lycka till, hörs det från sköterskeexpeditionen och det är deras ord som puffar mig vidare i korridoren, igenom väntrummet och ut till svägerskan som även denna gång finns där för vidare transport till Halmstad och tåget hem. 

Tid för ortros och tid för vila

Publicerad 2013-11-02 14:49:56 i Allmänt,

Efter tre veckor med gips bar det av till Spenshult igen. Jag var stolt över att jag hade klarat av att åka tåg från Borås till Halmstad med foten i paket. Hade själv valt detta färdsätt istället för sjukresa med taxi. Under den senaste resan med taxi, som tar cirka två timmar, fick jag lyssna på taxichaufförens dansbandsmusik varvat med anekdoter om renoveringar av hans hus. Läser hellre min bok på ett tåg med U2 i lurarna. Väl i Halmstad mötte min svägerska upp och såg till att jag med bil kom ända fram till sjukhuset. Naturen runt Spenshults gamla byggnader sprakade av höstens alla färger och jag kände mig omsluten av allt det vackra när jag stod framför mottagningens entré. 

Denna dag var det dags för avtagning av gips och bort med stygnen. Kände mig lite hemma när jag studsade fram på kryckorna i mottagningens korridor. Det var en för mig välkänd sjuksköterska som tog emot denna gång. Med van hand i ett fast grepp om maskinsågen(!) skar hon upp gipset på två ställen. Därefter plockade hon fram stora tången för att med den bända upp de två delarna. Ut ur gipset kom ett spinkigt ben med slappt skinn. Sommarbrunt var det i alla fall jämfört med resten av kroppen som blekts i takt med höstens framtåg. Liksom förra gången var det lättare att titta på benet, men mycket svårare att fästa ögonen längre ned på foten. Jag tycker att sår och blod är motbjudande, även på min egen kropp. Efter en stunds kisande i riktning mot foten öppnade jag mina ögon helt och kunde se att även denna gång såg det ok ut. När man plockar av stygn är det som att någon smånyper en i skinnet. Inte gemytligt, men uthärdligt. Sedan var det dags för genomgång av ortrosen som skulle sättas på benet och foten. Ortrosen ska verka som ett gips men går till skillnad från gipset att ta av och på. Sköterskorna instruerade hur den spänns på samt hur den lilla (blå!) pumpen skulle användas för att pumpa i respektive ur luft från ortrosen. Jag konstaterade snabbt att ortrosen är en tung attiralj att släpa runt på. Och den är inge vidare vacker heller. Skulle jag ha medium eller small var frågan? En Marfan-lång och smal fot skapade lite bekymmer. Det fick bli small med stortån utstickande över kanten. Uj, vad hårt sköterskorna drog åt den. ”Hårt men lagom”, sa de. Tänk att lagom ska man alltid veta hur det är, så är det i Sverige, alla ska ha ett hum om vad lagom är. Tre gånger per dag skulle ortrosen sedan tas av, luftkonditionering av foten i fem minuter samtidigt som den skulle vickas upp och ned på. Inte i sidled, det var inte foten mogen för ännu. Fortfarande förbjudet att stödja på foten. ”Jaha”, tänkte jag när jag tryckte på dörrknappen och hoppade ut från mottagningen, ”nu är det etapp två som börjar, ortrosliv i tre veckor”.  

På hemmaplan väntade de påbörjade projekten i form av bloggskrivande, fyra pågående stick- och virkarbeten, nybeställda böcker från Adlibris samt den omtalade Netflix -serien Orange is the new black. Jag klämde alla tretton delar på tre dagar! Bokklubben träffades under den här perioden och var eniga om att nästa bok skulle bli novellsamling av nobelpristagaren Alice Munro. Arbetsgruppen kom på besök. Betydde mycket för mig samtidigt som jag också insåg att jobbet och dess innehåll befann sig långt från min lilla verklighet. Livet med vila och fotvickning tre gånger per dag.  

Dagarna gick bra. Tyvärr blev nätterna mer plågsamma. Trots starka värktabletter kunde jag inte hitta någon position i sängen där inte foten sprängde av värk. Usch för att behöva knapra tabletter som dessutom inte hjälper. Det var som om någon vred om senor, kärl och skelett och aldrig släppte taget. Jag misstänkte att det blev någon form av brist av blodtillförsel av allt pumpande och att det inte var ”lagom”. Ringde och rådgjorde med Spenshult och fick tipset att inte pumpa på ovansidan. Fick även veta att det inte var ovanligt att man kunde få ont kring såret av ortrosen.

Dålig sömn eller ingen sömn alls gjorde mig till en zombieliknande kärring. Inte roligt att vara man eller barn till en sådan. Messade med en kompis och delade känslan av tillfällig hopplöshet som Lars Winnerbäck beskrivit så bra i en av sina texter, ”jag får liksom inte ordning på mitt liv, det kan va så förfärligt, det kan va så bra.” Jag fick ingen ordning på pumpandet och smärtan nattetid. Ingen förbättring alls.

Desperat

Ringde igen till Spenshult reumakirurgmottagning och fick prata med den hjälpsamma sjuksköterskan Rebecca. Jag ville rådgöra med henne om det egenfattade beslutet som jag hade tagit under den gångna natten. Jag hade släppt ut all luft i ortrosen, allt för att fösöka slippa den fruktansvärda smärtan som höll mig vaken i timmar. Och till min enormt stora lättnad och glädje försvann allt det onda inom loppet av en kvart! Däremot fick jag efter några timmar pumpa i lite luft igen eftersom jag tenderade att få skavsår av ortrosens hårda material direkt mot foten. Det är som sagt inte mycket mellan de utstickande delarna i foten och skinnet… Inom mig kom dock tankarna om att nu, nu fördärvade jag läkningsprocessen och jag såg framför mig hur doktor Angel skulle bli så besviken på sin patient som inte gjort det som krävdes. Tankar och funderingar kan växa och bli mycket stora under natten, det har vi nog alla upplevt någon gång. Under samtalet med Rebecca bekräftade hon det jag hade misstänkt under de senaste dygnens analyserande, att det hade blivit för hårt tryck runt foten och att jag rörde på den för lite under natten. Rebecca tyckte att det var okej att jag inte pumpade upp kuddarna under natten. Hon frågade samtidigt om jag upplevde att foten ändå låg stadigt vilket jag bekräftade att den gjorde. Hon påminde om att skydda de ställen där det trycker extra mycket, med vadd eller annat mjukt. Jag berättade för henne om fotens yttersida, fotknölen (eller kanten på protesen)som ligger illa till samt en del av skelettet mitt på foten där det hade blivit början på små skavsår. Ärligt talat kändes det som att det på sidan av foten var den lilla protesen som spretade. Som att den var på väg ut, ville göra sig påmind om sin existens. Rebecca skrattade och lugnade mig, det var bara viktigt att vaddera in. Rebecca var däremot tydlig med att det var viktigt att pumpa upp kuddarna under dagen så att foten skulle få det stöd den fortfarande var i behov av. Jag hade liknande smärta även dagtid, men det var mycket lättare att hantera eftersom jag var i rörelse mer samt kunde variera benets ställning när jag kände att smärtan var i antågande.

Yngste sonen frågade en morgon hur länge jag måste ha ortrosen och jag svarade att jag hoppades att det handlade om cirka två veckor till. När man är tolv år kan faktiskt en ortros betraktas som cool, ”det är ju precis som Ironman mamma, så häftigt”. Även äldste sonen gjorde anspråk på ortrosen då han några dagar tidigare hade frågat om man var tvungen att lämna tillbaka den när man hade avslutat behandlingen. Han tyckte att den kunde bli en perfekt rekvisita till framtida ”live”. Det var ju underbart att något som jag såg som en stor klump om foten, som gav mig både smärta och ibland även tårar, kunde ses som coolt och användbart i helt andra sammanhang.

Nu när jag skriver detta är det bara två dagar kvar tills jag den 4 november ska få avsluta etapp två med ett återbesök hos doktor Angel på Spenshult. SJ ska ånyo, förhoppningsvis enligt tidsschemat, ta mig ända fram till Halmstad där goa svägerskan med yngsta dottern står redo med bilen. Vad etapp tre kommer att handla om vet jag inte nu. Inte heller har jag vetskap om den fortsatta tiden för sjukskrivning eller hur rehabiliteringen kommer att gå till. Allt ter sig som ett nytt spännande kapitel. Nu är det bara att fortsatt lyfta blicken, bortom regnet som stötvis öser ned utanför mitt fönster, och längtande drömma om den dagen då jag sätter på mig mina nyinköpta supersnygga skor och stegar ut i livet med min vän fotledsprotesen.

 

 

Om

Min profilbild

Anneli Jonsson

Bloggen har skapats utifrån att jag 2012 stelopererade några leder i min vänstra fot och 2013 fick en fotledsprotes insatt i samma fot. Jag fick en diagnos 1997, Marfans Syndrom, vilken är orsaken till mina fotbekymmer samt andra symtom som jag haft från födseln. Bloggen handlar även om livet med Marfan. Med anledning av Marfan har jag opererats för skelögdhet, burit korsett pga skolios samt genomgått ett hjärtklaffsbyte. Marfans syndrom är en ovanlig sjukdom och kan periodvis vara påfrestande att leva med. Viktigt att vi som har diagnosen sprider kunskap och erfarenhet om den. Mitt liv är för övrigt högst vanligt; en livspartner sedan en ofantlig mängd år, två fantastiska och livsinspirerande barn samt ett arbete med hög utmaningsfaktor inom socialt arbete.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela