annelita.blogg.se

Fotledsprotes (ankle prosthesis) - ta beslut om - genomföra - leva med OCH om Marfans Syndrom

Balanstårta

Publicerad 2013-11-22 12:30:41 i Allmänt,

Detta är kanske svårt att förstå. Kanske svårt att inse det omvälvande i det jag nu kommer att beskriva. Jag vill försöka förklara. Minns först mina tidigare tankar om det lilla barnets solstråleansikte när de första stegen i livet tas. Den känslan. Det var vad som faktiskt uppstod när jag i torsdags kunde ställa mig upp på ”balanstårtan” på sjukgymnastiken. Ja, den runda blå med en gul cirkel i mitten och toppingen i botten. ”Ha, ha, tror du på det”, löpte runt i mitt huvud när sjukgymnasten Moa introducerade den nya övningen. Nåja. ”Balanstårtan” dukades upp till mig på golvet framför ribbstolen. Svettiga händer, jag lovar, placerades stadigt på de något nötta tvärgående ribborna och sedan tog jag ett darrigt kliv upp med den friska högra foten. Inte på det gula tryggare fältet i mitten, nej ut på det blådjupa fältet som genast får en att inse utmaningen i övningen. I det ögonblicket lutar det starkt, i mitt fall åt höger. Och sen, jag förberedde mig på den kniviga smärta som skulle komma, som även var anledningen till framkallandet av mitt ”ha, ha” inombords. Men, tårtan var serverad och här skulle ätas! Upp med den renoverade foten på den motsatta sidan av det blåa fältet. Jag tryckte till och samtidigt hörde jag hur Moa sa till mig, nu släpper du ribbstolen och står så i 30 sekunder! Vansinne. Och tillit. Det var nu som smärtan skulle ha kommit, den gamla som absolut aldrig tillät mig detta tårtnöje. Jag som tidigare avundsvärt tittat på alla andra på gymmet som hade vickat och balanserat, som om de dansade. Då hände det. Någon slags jämvikt fanns där. Nu var det plötsligt jag som dansade med tårtan och det var SÅ roligt, barnsligt roligt. Visst, det gjorde ont, och jag småfuskade några enstaka sekunder då mina svettiga händer nuddade ribbstolen. Den gamla smärtan hade ersatts av en hanterbar sådan. Det var min nya fotled som talade till mig och jag lyste som en sol! Jag och tårtan dansade! 

En person med Marfans syndrom har svagare ledband. För mig har det inneburit ett otal vrickningar och stukningar av ingenting genom åren. Ledbanden går inte att åtgärda. Däremot kan man bygga upp muskler runt omkring leder och senor vilket en varsam träning med ”balanstårta” kan hjälpa till med.

Längtar till måndag då jag åter får utmana mig själv i sjukgymnastikens lokaler. ”Balanstårtan” kommer att få sig några trettiosekundare! Ta vara på livet, helgen stundar!

 

Kommentarer

Postat av: Anette

Publicerad 2013-11-23 19:26:48

Du skriver så vackert och flödande att det är en fröjd att följa dig…

Postat av: Mamma och pappa

Publicerad 2013-11-23 21:43:44

Man kan inte vara allvarlig när man läser om ditt besök hos Moa. Härligt skrivande!!!!

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Anneli Jonsson

Bloggen har skapats utifrån att jag 2012 stelopererade några leder i min vänstra fot och 2013 fick en fotledsprotes insatt i samma fot. År 2016 var det dags för reparation av protesen, Jag fick en diagnos 1997, Marfans Syndrom, vilken är orsaken till mina fotbekymmer samt andra symtom som jag haft från födseln. Bloggen handlar även om livet med Marfan. Med anledning av Marfan har jag opererats för skelögdhet, burit korsett pga skolios samt genomgått ett hjärtklaffsbyte. Marfans syndrom är en ovanlig sjukdom och kan periodvis vara påfrestande att leva med. Viktigt att vi som har diagnosen sprider kunskap och erfarenhet om den. Mitt liv är för övrigt högst vanligt; en livspartner sedan en ofantlig mängd år, två fantastiska och livsinspirerande barn samt ett arbete med hög utmaningsfaktor inom socialt arbete.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela