Delad glädje, dubbel glädje
Utan kryckor, med en aningens haltande gång klev jag in genom arbetets portar i dag. Jag bar dagen till ära min enkla, kära axelväska. Ja, egentligen ingen väska utan en större tygväska med ett underbart tryck av en avslappnad, blomsterprydd kvinna. Den rosa, praktiska men ack så fula ryggsäcken var istället fylld med träningskläder inför eftermiddagens pass på sjukgymnastiken. Och fick bli kvar i bilen på parkeringsplatsen. Inga kryckor, ingen ryggsäck. Jag kände mig närmare mig själv än jag gjort på länge.
Det bästa av allt denna dag. Jag möttes av så många glada, uppriktigt positiva människor som välkomnade mig tillbaka. Jag smittades kopiöst mycket av den uppmuntran som kom till mig. Vilken enorm betydelse det har. Jag fick visa upp min nymodellerade fot, dess nyvunna rörelser, fick dela fascinationen av vad jag nu kunde göra, vad den medicinska konsten hade lyckas med. Foten blev som en nyfödd bebis när en nybliven förälder återvänder till sitt jobb, nästan i alla fall. Tack alla!
Just i detta ögonblick, i skrivandets stund känner jag mig som en nyutnämnd ambassadör för fotledsprotesernas överlevnad och framgång. Fullt medveten om att det oftast bedöms som en sista utväg, när andra behandlingar inte längre fungerar. Men jag är beredd att säga att detta är det bästa som hänt mig. Önskar att alla haltande och smärtplågade skulle få möjlighet att uppleva liknande glädje som jag. Undrar samtidigt och tänker att det måste finnas andra med Marfans syndrom som har fått en fotledsprotes. Hur har det varit för dem och vilka erfarenheter bär de med sig just nu? Ni får gärna skriva och dela med mig.
En gång för många år sen när jag spatserade på en badstrand med mina barn, frågade en liten pojke varför min fot såg så konstig ut, ”den är ju krokig liksom”? Jag gav ett kort enkelt svar, att jag hade en sjukdom som gjorde att den var krokig och platt. ”Hoppas den blir lika rak som mina fötter nån gång”, svarade killen…..
