annelita.blogg.se

Fotledsprotes (ankle prosthesis) - ta beslut om - genomföra - leva med OCH om Marfans Syndrom

Frihet med bil... eller inte...

Publicerad 2013-11-14 20:02:24 i Allmänt,

Frihet med bil… eller inte…

Jag är en stolt ”återanpassare”. Jag har kört bil med min nya fot! Visserligen en kort sträcka och visserligen med konsekvensen stor ”svullen bulle” med lätt rodnad runt foten. Men ändå, jag slipper åka guideliknande turer genom staden till och från sjukgymnastiken i veckorna. Jag äger min tid och ärligt talat, jag har saknat bilkörningen! Jag gillar bilen och bilen gillar mig. Bra kombo.

Idag skapade jag min egen morgonrusning inne och utanför sjukhuset. Hade tidigt besök hos sjukgymnasten Moa och denna gång en bil som skulle parkeras! Mitt i allt det som jag nu kommer att berätta kom en tanke till mig: tänk att det finns så många människor som aldrig har behövt uppsöka sjukhusvård eller har haft med vården att göra. Så underbart för dem. Säkert har de andra bekymmer som de brottas med och lär sig saker om. Men de har i alla fall aldrig behövt lära sig hur parkeringen utanför sjukhuset fungerar, att automaterna inte tar VISA eller Mastercard, däremot andra kort, och mynt. Och att kiosken inte växlar till mynt längre. De har inte heller behövt lära sig att man MÅSTE registrera sig INNAN man går vidare till den mottagning man ska besöka. Annars finns man inte, alltså som anmäld i systemet. Då kan man, efter att besökstiden passerat, råka ut för att den vårdpersonal man ska träffa kommer ut och frågar efter en i väntrummet, vilket också innebär att vårdpersonalen oftast offentliggör ens glömska och misstag. Eller så kan man råka ut för en annan variant, att man efter att besökstiden har börjat fortfarande sitter i väntrummet, får rycka tag i en personal och fråga om de har glömt en. Då kommer frågan direkt, har du registrerat dig i entrén? Just det…

Jag har en långvarig kontakt med sjukvården och har erfarenheter av det som beskrivits ovan, jag borde ha lärt mig, men i dag blev det bara fel. Stod där med endast Visa och Mastercard i väskan, inga mynt. Lite komiskt i sammanhanget var att en kvart innan detta hade jag lämnat mannen på jobbet. HAN hade ryggsäcken full med växelpengar efter yngste sonens klassdisco... När ICA-kortet inte heller fungerade blev det snabba kryckhopp till bankomaten. Därefter inköp av ett paket näsdukar med en hundralapp. Naturligtvis i kiosken som inte växlar. Kvinnan bakom disken såg misstänksam ut. Glömde registrera mig i entrén, kom för sent och när jag till slut mötte sjukgymnasten Moa drabbades jag av akut minnesförlust. Lade jag parkeringskvittot i rutan? Total mörkerläggning i minnesbanken. Moa skrattade medlidsamt och försäkrade mig om att jag nog hade gjort det. Bestämde mig då resolut för att glömma morgonkaoset och koncentrera mig på den viktiga träningen. Det gick riktigt bra och jag kan känna att foten vill detta, vill bli så bra som möjligt tillsammans med mig. Nya tider inbokade. Hur kommer jag att kunna börja arbeta när både hemmaträningen och sjukgymnastiken ska prioriteras…

Väl ute bland bilarna spanade jag först efter en större fladdrande lapp fastsatt på min bilruta för att sedan inse att Moa hade rätt. Kvittot låg prydligt framför ratten. När jag backandes tagit mig ut från parkeringen och kört några hundra meter, lite nöjd trots starten på morgonen, blev jag plötsligt varse om att jag hade glömt att registrera mig i entrén efter besöket! Trots att jag på min väg ut från sjukhuset passerade alla kavajklädda damerna bakom sina datorer. Hur är det möjligt?

Inte så mycket om fotledsprotesen eller foten denna gång däremot en liten anekdot om patienttillvaron.

 

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Anneli Jonsson

Bloggen har skapats utifrån att jag 2012 stelopererade några leder i min vänstra fot och 2013 fick en fotledsprotes insatt i samma fot. Jag fick en diagnos 1997, Marfans Syndrom, vilken är orsaken till mina fotbekymmer samt andra symtom som jag haft från födseln. Bloggen handlar även om livet med Marfan. Med anledning av Marfan har jag opererats för skelögdhet, burit korsett pga skolios samt genomgått ett hjärtklaffsbyte. Marfans syndrom är en ovanlig sjukdom och kan periodvis vara påfrestande att leva med. Viktigt att vi som har diagnosen sprider kunskap och erfarenhet om den. Mitt liv är för övrigt högst vanligt; en livspartner sedan en ofantlig mängd år, två fantastiska och livsinspirerande barn samt ett arbete med hög utmaningsfaktor inom socialt arbete.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela