annelita.blogg.se

Fotledsprotes (ankle prosthesis) - ta beslut om - genomföra - leva med OCH om Marfans Syndrom

Glömska, träning, tå-sena och nytt projekt

Publicerad 2013-11-11 15:56:10 i Allmänt,

Det var ju det sista sjukgymnasten Moa sa till mig förra veckan, ”vi ses i träningslokalen när du kommer”. Ändå sitter jag, lydig patient, i väntrummet för att bli ombedd att följa med in. Jag har till en början inte fokus på rummets tickande klocka utan är fullt upptagen med en tyst och roande kommunikation med den till synes gemytlige lokalvårdaren som går runt och noggrant utför sina arbetsuppgifter. Han hälsar med en nick, ett hej och ett leende på alla oss som väntar. Hans runda goa ansikte gör att min blick fastnar på honom, lite mer än vad som skulle anses normalt. När han vid nästa vända kommer in med en blåvitrandig wettextrasa i handen går han en vända förbi mig igen, nickar, ler och viftar lite extra med trasan. Jag blir glad av hans uppmärksamhet och svarar med ett rofyllt leende när han dansar vidare i takt med trasans gung i näven. När tio minuter passerat min utsatta tid ramlar Moas mening ned som en duns in i min fyrtifemåriga hjärna. Jag rafsar åt mig kryckor och ryggsäck och tar korridoren med ”fusksteg”, det vill säga med hjälp av kryckorna och den friska foten i marken och min nya fot flaxandes i luften.

Oh, nya övningar i träningslokalen. Alltså, jag vet hur det känns när man är lite tränad i alla fall, när kroppen svarar lite positivt på fysiska utmaningar. Det gör den inte i dag. Vilket motstånd. Hur fort kan en nedbrytelseprocess gå? I spegeln ser jag att min vanligtvis ganska platta bakdel, som jag för länge sedan accepterat, är närmast obefintlig av allt sittande. Vågar inte fråga om det finns övningar för att få en bulligare bakdel, får ta det en annan gång… Sjukgymnasten Moa är även i dag informativ och uppmuntrande. Vi bokar en ny tid redan på torsdag. Tar efter dagens besök beslutet att börja öva foten för bilkörning. Fick i dag åka runt halva Borås med sjukresor. Uppskattar att möjligheten finns, men förutom rundturen kostar det mycket innan man kommer upp till högkostnadsskyddet. Hur har människor råd att bli sjukskriven egentligen, till en början i alla fall? Försenade inkomster och allt kostar innan frikorten träder in. Nej, övningskörning påbörjas på villagatan i morgon.

Fick även information via telefon av en sjuksköterska på Spenshult angående stortåns benägenhet att inte vilja medarbeta i övningarna. Den första leden ställer sig upp som en liten skidbacke när foten förflyttas framåt. Svaret som doktor Angel lämnar genom sjuksköterskan är att det förmodligen är någon av de övre senorna som påverkats av ingreppet. Böja på tån och stretcha senan är vad som gäller. Ett positivt svar, det går att påverka genom egen kraft!

Till sist. Jag har ett nytt projekt på gång. Ska försöka mig på en insats för Wikipedia. Ordet fotledsprotes finns inte. Istället kommer frågan, ”menade du fredsprocess”. Nej, verkligen inte. Knäprotes och höftprotes finns. Likaså fotled och protes, men inte ett så oerhört viktigt ord som fotledsprotes!

Har även, efter alla år som smygtittare på hemsidan, betalat in medlemskap i Marfanföreningen i Sverige. Spännande ny bekantskap att utveckla.

Jag är fräck och lånar en underbar mening av Karin Boye som omformulerades lite i min säng i morse när jag försiktigt vickade i gång min fotled. ”Ja, visst gör det ont när kroppar brister”.

 

 

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Anneli Jonsson

Bloggen har skapats utifrån att jag 2012 stelopererade några leder i min vänstra fot och 2013 fick en fotledsprotes insatt i samma fot. Jag fick en diagnos 1997, Marfans Syndrom, vilken är orsaken till mina fotbekymmer samt andra symtom som jag haft från födseln. Bloggen handlar även om livet med Marfan. Med anledning av Marfan har jag opererats för skelögdhet, burit korsett pga skolios samt genomgått ett hjärtklaffsbyte. Marfans syndrom är en ovanlig sjukdom och kan periodvis vara påfrestande att leva med. Viktigt att vi som har diagnosen sprider kunskap och erfarenhet om den. Mitt liv är för övrigt högst vanligt; en livspartner sedan en ofantlig mängd år, två fantastiska och livsinspirerande barn samt ett arbete med hög utmaningsfaktor inom socialt arbete.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela