annelita.blogg.se

Fotledsprotes (ankle prosthesis) - ta beslut om - genomföra - leva med OCH om Marfans Syndrom

Jag - en ettåring

Publicerad 2013-11-18 12:24:30 i Allmänt,

Det finns en djup känsla och drivkraft inom oss att vilja gå, ta oss framåt mot en mängd olika mål genom livet. Det börjar redan hos det lilla barnet som genom uppmuntran och stimulans från sin omgivning, och av sig själv, börjar använda muskler, senor och annat viktigt i kroppen för att ta sig fram. Genom egen kraft kan barnet till slut ta sig mot ett bestämt mål. Utforska världen, ta del av den på eget initiativ! Tänk vilken lycka och stolthet som lyser ur ett barns ögon som lyckats ta sina fösta steg. För att inte tala om den känsla som uppstår hos dem som får vara med om ett sådant ögonblick.

I dag när jag utförde morgonens övningar uppstod en känsla inom mig; jag är som en ettåring som håller på att lära mig gå. Får inte alls så mycket uppmuntran och stimulans som ett litet barn. Skulle rent av kännas lite fånigt. Sköter det mesta av ”pushandet” själv samt att det kläms i med en lagom mängd hejarop från min omgivning. Jag är på utforskandets väg där jag känner att kraften finns där inne i foten. Det finns muskler, senor och andra viktiga delar som ska lära sig nya sätt att samarbeta. Det gäller bara att inte hamna i gamla spår. Hur lätt är inte det när man har haltat runt i 40 år. Resten av kroppen ska också hänga med i nya spår. Inspirerande och tankeväckande för mig. Tänker jag nytt med hela min lekamen och den är med från första övningen så fungerar foten bättre. Slarv, det vill säga att kroppen från vänstra smalbenet och uppåt inte bryr sig om att hjälpa till med hållning, gång, andning och hjärnverksamhet, innebär att foten ger upp med snabbare smärta och svullnad. Som en hel vetenskap är det. Till skillnad från en ettåring har jag medvetenhet om detta, kanske en fördel, kanske en nackdel. En annan viktig sak. Jag har varit inne på det förut, är det en sämre dag mentalt så fungerar även övningarna sämre. Så är det för mig. Då blir det mental gymnastik först genom positivt tänkande och konkreta tankar om drömmar och mål som jag har med min fot. Allt jag vill göra med min familj, med mina vänner och alldeles för mig själv. Sedan fysiska utmaningar.

Att kunna gå är för mig absolut sammanflätat med självständighet och oberoende. Att kunna resa sig upp, ta sig från ett ställe till ett annat ställe, göra det man önskar och vill utan att någon annan måste involveras. Det är och kommer att ha stor betydelse för mig. Jag kommer inte att kunna springa igen. Gör mig inget. Jag kommer inte att kunna hoppa högt. Gör mig inget. Jag kommer kanske bara att ha en bra fungerande gång under en begränsad period. Just nu betyder det mycket och det räcker. Hur det kommer att kännas sen behöver jag inte tänka på nu. Nu lär jag mig att ta mig från olika A och B och när jag lyckas så lovar jag att det syns. Jag tror att jag skiner som en sol av stolthet och jag hoppas att min omgivning ibland ser och delar min känsla.

Några bilder som visar hur den tidigare fula plattfoten, pekandes åt vänster, faktiskt har siktet inställt åt ett helt annat håll, framåt! 

 

 
 
 

Kommentarer

Postat av: Mamma och pappa

Publicerad 2013-11-18 22:51:25

Du är fantastiskt målinriktad. Vi är mycket stolta föräldrar över din energi. Kramar.

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Anneli Jonsson

Bloggen har skapats utifrån att jag 2012 stelopererade några leder i min vänstra fot och 2013 fick en fotledsprotes insatt i samma fot. År 2016 var det dags för reparation av protesen, Jag fick en diagnos 1997, Marfans Syndrom, vilken är orsaken till mina fotbekymmer samt andra symtom som jag haft från födseln. Bloggen handlar även om livet med Marfan. Med anledning av Marfan har jag opererats för skelögdhet, burit korsett pga skolios samt genomgått ett hjärtklaffsbyte. Marfans syndrom är en ovanlig sjukdom och kan periodvis vara påfrestande att leva med. Viktigt att vi som har diagnosen sprider kunskap och erfarenhet om den. Mitt liv är för övrigt högst vanligt; en livspartner sedan en ofantlig mängd år, två fantastiska och livsinspirerande barn samt ett arbete med hög utmaningsfaktor inom socialt arbete.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela