Långa, smala, vackra händer!
Mina händer och fingrar är smala, väldigt smala och långa. Sommaren 1968. De hängde ned över filtkanten där jag låg i sköterskans famn. Bakom fönstret på BB stod min pappa, nybliven förälder för första gången. Var det fel på flickan, ska ett barn ha så långa fingrar och händer? Då visste han ingenting om Marfans syndrom. Han iakttog och hade en fundering, en tanke. För det var uppenbart att händerna och fingrarna var ovanligt långa och ovanligt smala. Inget svar, bara att allt var som det skulle.
Inte alltid har jag prisat mina långa kroppsdelar. Det finns tillfällen och perioder då de varit pinsamt långa,knotiga och kantiga. Då senor, ben och ådror tillsammans blivit till fula och motbjudande verk som gömts under bordet eller suttits på. Åsikter förändras, kroppsdelar förändras och för mig har de förvandlats till något jag beundrar hos mig själv. Mina fina händer med fingrar som varje sekund, varje dag gör det jag ber dem om. Som ibland svullnar till och värker men som fortfarande är mina, fina.
Långa, smala fingrar vill ha vackra ringar. Mina har alltid fått som de vill. Jag skämmer bort dem med vackra ringar. Ibland mer ovanliga och lite crazy. Eller en enkel silverring. Fingrarna böjer sig knakande, säger tack och reser sig upp med sin prydnad. De fröjdas och jag beundrar den skapelse de fått, den skapelse de är. Mina långa, smala händer och fingrar.
