Herr doktor var nöjd!
Jaha, vad ska jag säga? Är jag glad eller alldeles underbart glad? Jag väljer nog obeskrivligt glad! Besöket hos läkare Krister Angel blev så som jag så innerligt hade önskat och hoppats på. Han var helt enkelt mer än nöjd med det han såg. Först en gångpromenad i korridoren och sedan av med skor och strumpor för att sedvanligt åse hans vridande och testande av leder och senor samtidigt som vi diskuterade ärret, mitt eksem vid vristen samt den eventuella tåsena som har krånglat. Någon allergi från protesen var det inte tal om. Mycket sällsynt att det förekommer. Snarare oläkta utslag efter tejp och det som foten varit inlindat i tidigare. Sluta klia och smörj in med diverse salvor blev rådet. Misstanken om för kort tåsena avfärdades också. Den var helt funktionell. Att tåleden inte kommer ned som vanligt beror på den tidigare steloperationen i leden. Går inte att tänja bort. Därefter följde en genomgång av hur en eventuell framtida korrigering skulle gå till så att tåleden kommer ned, men här var jag, patient tydlig. Ingenting som jag vill göra nu. Nu är tid för njutning av mitt nya liv som gångare. Korrigeringar får faktiskt vänta. Jag vill leva mitt nyvunna kvaltets-förbättrade liv i fred ett tag. Doktorn var överens med sin patient…. ”även fast det ingreppet inte alls är i storlek med en fotledsprotesinsättning”…. Det finns en viss charm hos de flesta kirurger när de med vänlighetens iver vill förklara hur enkelt ett litet ingrepp kan vara. Jag vet efter denna tid med doktor Angel att han vill sin patients bästa och därför lyssnar han in och håller med om att det kan vänta. Avslut av dagens besök med information om att jag om två år blir kallad till återbesök för röntgen och kontroll av lilla protesen. Dagens överraskning kan man säga. Jag trodde detta var det definitivt sista besöket. Inga garantier i dagsläget när upphandlingsprocesserna dragit i gång på allvar, säger doktor Angel. Men vi planerar för det så får vi se.
Ute på gårdsplanen framför mottagningen blåste vintervinden tag i min nyklippta frisyr och snön pickade mig i ansiktet, i ett helt meningslöst försök att ta ifrån mig mitt leende och min stolthet över att än en gång vunnit en alldeles egen seger i mitt liv. På sjukhusets café väntade ännu en gång min genomsnälla svägerska med två av döttrarna med vilka jag fick dela min första sprudlande glädje över dagens möte.
