annelita.blogg.se

Fotledsprotes (ankle prosthesis) - ta beslut om - genomföra - leva med OCH om Marfans Syndrom

Långsamhetens lov

Publicerad 2014-01-10 22:40:33 i Allmänt,

Jag går i ett annat tempo än många andra. Långsammare. Det går inte fortare än så här, brukar jag säga. Tvingar jag mig av någon anledning att öka på takten åtföljs det direkt av en haltande gång. Inte bara för att det gör mer ont, utan för att det inte går att sätta ned foten på ”rätt sätt” när tempot blir högre. Och det går verkligen inte att springa. Jag har inte kunnat springa ett endaste steg på snart två år. En dag fick jag för mig att springa hemma. Barnen skrattade hjärtligt. Det var alldeles riktigt att brista ut i skratt för det såg vansinnigt komiskt ut. I kör och med munnarna fulla av skratt utbrast de, mamma, det där är inte att springa! Du hoppar fast ändå inte, sa den äldre. Jag höll med fullständigt och bestämde mig för att radera ut funktionen springa ur min hjärna. Helt onödig funktion dessutom. För nu kommer jag till det positiva och fördelaktiga att leva och fungera i de långsammas värld. Jag har aldrig uppmärksammat så mycket av omvärlden, aldrig hunnit tänka så många tankar eller fått möjlighet till möten och stunder med helt främmande människor, som när jag anpassat mig till de långsamma fotgängarnas tillvaro. I en värld där mycket hela tiden ska andas effektivitet och prestation passar det inte alltid att gå långsamt, att ta sig fram i ett mer missanpassat tempo än andra. Men det går inte fortare än så här. Och det finurliga är att jag hinner med det mesta jag företar mig, samtidigt som jag samlar bonus när jag observerar min tillvaro, tänker mina tankar och möter andra långsamma människor. I dag hjälpte jag en rullatorburen tant ut genom svängdörrarna. Många av de snabba hade redan passerat henne med sin effektiva gång. Inte sett hur hon väntade på nästa, och nästa, och nästa omgång svängdörr som svischade förbi henne. Jag gick inte sakta, men kanske precis lagom långsamt för att se damen vars huvud gick i takt med den svischande svängdörren. Jag hann tänka tanken att vilja hjälpa henne, hann fråga henne och hann få ett svar. Och det bästa av allt, tillsammans passerade vi i lagom långsam takt genom de snurriga dörrarna och fick en gemytlig liten pratstund om hur svårt det kan vara att ha rullator, gå långsamt och ta sig igenom en svängdörr.

Hurra och tack för långsamhetens liv!

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Anneli Jonsson

Bloggen har skapats utifrån att jag 2012 stelopererade några leder i min vänstra fot och 2013 fick en fotledsprotes insatt i samma fot. Jag fick en diagnos 1997, Marfans Syndrom, vilken är orsaken till mina fotbekymmer samt andra symtom som jag haft från födseln. Bloggen handlar även om livet med Marfan. Med anledning av Marfan har jag opererats för skelögdhet, burit korsett pga skolios samt genomgått ett hjärtklaffsbyte. Marfans syndrom är en ovanlig sjukdom och kan periodvis vara påfrestande att leva med. Viktigt att vi som har diagnosen sprider kunskap och erfarenhet om den. Mitt liv är för övrigt högst vanligt; en livspartner sedan en ofantlig mängd år, två fantastiska och livsinspirerande barn samt ett arbete med hög utmaningsfaktor inom socialt arbete.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela