annelita.blogg.se

Fotledsprotes (ankle prosthesis) - ta beslut om - genomföra - leva med OCH om Marfans Syndrom

Tillbaka till det "vanliga". Tack!

Publicerad 2014-01-02 12:45:33 i Allmänt,

Jag hade faktiskt längtat. Längtat efter att få öppna dörren till omklädningsrummet på sjukgymnastiken, lägga tiokronorsmyntet i skåplåset, vrida runt nyckeln och på gummignisslande gamla gympaskor (varför har jag inte besökt den pågående rean?) ta mig igenom korridoren mot träningsrummet. Det hade jag längtat efter under ledigheten. Såväl de fysiska som de mentala delarna av min kropp gillar struktur och upprepade handlingar. Det är nu, under min mognare del av livet som jag förstått att kroppen, psyket och själen mår bra av det. Det var därför som jag under morgonens träningspass njöt av att beträda golvet i träningssalen och njöt av att dra i gång min fantastiska kropp. Mina långa, smala och lite underliga kroppsdelar betraktade mig på nytt i träningslokalens stora speglar. Utbuktande bröstkorg, knappt någon rumpa att tala om, vassa armbågar och lite knöliga och sneda leder. Marfans syndrom, tänkte jag, det är att inte se ut som andra fast det inte alltid märks, att ha ont då och då, lite grann eller ganska mycket, att behöva ta hand om sig själv lite mer än vanligt och ibland både oroa sig och tycka synd om sig själv. Spegelbilden sa även något annat till mig. Marfans syndrom är bara en liten del av mig. Jag är så mycket annat. Som förhoppningsvis märks och syns ännu mer. Marfans går absolut att leva med och faktiskt, det har lärt mig mycket som jag aldrig annars hade haft vare sig kunskap eller insikt om. Jag är jag, med hela min kropp. Den har, trots sjukdom, på de mest fantastiska sätt visat att den kommer igen och klarar av utmaningar. Jag gillar min kropp.

Fotleden då? Hur mådde den och hur svarade den upp på den återupptagna träningen? Lite stel och lite omedgörlig till en början, men den kom snabbt på att ”detta är ju något jag gillar”. Den lovade mig också att vi kör vidare mot nya framgångar. Dagens mindre roliga inslag var att jag fick jag veta att det nu var klart att den eminenta och super-sköna sjukgymnasten Moa beger sig vidare efter drygt tio år på sjukhuset. Om cirka tio dagar. Nya utmaningar väntar runt hörnet för oss alla och nu har Moa antagit en av dessa. På min inre lista över positiva möten med sjukvården hamnar givetvis Moa. Tack för den inspiration, kunskap och utmaning du gett mig! 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Anneli Jonsson

Bloggen har skapats utifrån att jag 2012 stelopererade några leder i min vänstra fot och 2013 fick en fotledsprotes insatt i samma fot. Jag fick en diagnos 1997, Marfans Syndrom, vilken är orsaken till mina fotbekymmer samt andra symtom som jag haft från födseln. Bloggen handlar även om livet med Marfan. Med anledning av Marfan har jag opererats för skelögdhet, burit korsett pga skolios samt genomgått ett hjärtklaffsbyte. Marfans syndrom är en ovanlig sjukdom och kan periodvis vara påfrestande att leva med. Viktigt att vi som har diagnosen sprider kunskap och erfarenhet om den. Mitt liv är för övrigt högst vanligt; en livspartner sedan en ofantlig mängd år, två fantastiska och livsinspirerande barn samt ett arbete med hög utmaningsfaktor inom socialt arbete.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela