Publicerad 2014-06-01 23:15:38 i Allmänt,
Jag är en aning underlig, det tycker jag allt. I fredags genomförde jag min aortakontroll som jag tidigare förvarnat var på gång. Det underliga är, att jag gillar regelbundna kontroller. De följer ett slags mönster, något invant och något att känna igen. Det invanda mönsteraktiga skapar trygghet, trots att just detta besöket innehöll en del ovisshet. Ovisshet om resultatet. Jag lever fortfarande i ovisshet och det kommer att vara så i en vecka upp till tio dagar innan svaret dimper ned i brevlådan. Men tillbaka till det regelbundna. Det är samma sjukhus, egentligen alldeles för långt bort för ett femtonminutersbesök. Restiden för det extremt korta besöket tar fram och tillbaka sammanlagt en timme. I princip samma parkeringsruta brukar det bli, JA, jag letar faktiskt upp den. Mönster är mönster. Sjukhuset skulle kanske behöva en renovering, men än har hantverkarna inte hittat till röntgen, vilket jag är lyckligt glad över. Samma reception, nästan samma person som säger samma sak; välkommen, varsågod och sitt ned i väntrum 2. Undrade just i fredags var väntrum 1 är. Finns det över huvud taget? Och var finns alla andra patienter? Det är nästan aldrig några andra patienter på röntgen då jag är där. En annan regelbundenhet; jag brukar precis hinna sätta mig ned i en av de gamla sofforna och titta på en framsida av en inredningstidning från förra sommaren då nästa person syns i dörröppningen, precis som det brukar vara. Hon ropar mitt namn samt bjuder in mig till rummet med den snurrande skiktröntgenapparaten. "Ta av halsbandet, har du behå med bygel så tar du av den också, sen drar du ned byxorna lite grann och lägger dig på britsen. Jag kan allt som sköterskan Danuta säger, men svarar som om det var första gången jag hörde det. Det är trygghet, att veta och samtidigt låta sig bli omhändertagen. På apparatens skärm lyser mitt namn och personnummer, samma namn och samma personnummer. Och det står aorta bredvid. Så apparaten vet och jag får veta vad det är som ska röntgas. Och precis innan jag ska rullas in i tunneln läser jag skylten "Titta inte in i laserstrålen" och precis som alla andra gånger tittar jag efter var laserstrålen är och konstaterar att jag gör precis som skylten säger, eller inte....
Men, det var en liten detalj som inte följde mönster denna gång. När syster Danuta kom till informationen om vad som händer när apparaten sätter i gång VISSTE hon inte om den skulle säga "andas in , håll andan och andas ut". Hon sa att hon var osäker. Men jag var helt säker, totalt trygg, jag visste att det skulle bli så, för detta var ju en återkommande regelbunden kontroll och då ska man andas in, hålla andan och sedan andas ut.