Forskningsinsats och Marfanträff
Då har jag för andra gången gjort en forskningsinsats, nämligen svarat på enkät nummer två om min fotled. Avsändare är Skånes universitetssjukhus och det är docent Åke Carlsson som står som registerhållare och kontaktperson. Jag gillar sådana personer som Åke. Inte för att jag har träffat honom eller vet något mer om honom än att han forskar. Men just för att han är en sån som vill veta mer och fördjupa sig i saker, bland annat i min fotledsprotes. Det är därför jag gillar honom. Tänk om jag någon gång skulle få träffa honom. Då skulle han få veta att han är viktig, och jag skulle tacka honom för det han och hans kollegor utför.
Just nu är det mycket som händer. Nytt arbete sedan en månad tillbaka med maximal mental utmaning. Det är en nöjd och taggad medarbetare som mina kollegor fått. Glad över att ha ett arbete som kräver så lite fysiskt och att jag därför kan vara en hundraprocentig arbetstagare. Träning åtminstone två gånger i veckan, helst tre. Lätt styrketräning för hela kroppen med lite extra fokus på foten. Det är oerhört tillfredsställande att kunna utmana sin kropp, lagom mycket, men ändå så att det känns och blir lite resultat efteråt. Foten mår också bättre när träningen är regelbunden. Inte för att foten i sig själv fungerar bättre, men att den övriga kroppen "bär upp" och foten därför tackar och bockar genom att orka mer. Träning är min medicin för kropp och psyke. Själen får sitt genom goda samtal med alla fantastiska människor som jag möter och får slå följe med på livsvandringen, och med Gud. När det fysiska inte hänger med eller ger ifrån sig smärta är vänner och tro något att vila i.
Och på fredag är det Stockholmsdax. Heldag på Karolinska sjukhuset med Marfan i fokus. Tänk, ska få träffa styrelsekollegor från marfanföreningen, andra ditresta med marfan, anhöriga, de som bara vill veta mer och alla medicinskt utbildade och kunniga som ska dela med sig av det de kan. Vill verkligen få sträcka ut mina långa händer och fingrar för att hälsa på läkaren Eva Mattsson. Det var hon som för sjutton år sedan talade om för mig att jag hade Marfan. Tänk om hon minns mig, eller det kanske hon inte gör.... Sjutton år är en lång tid. Många patienter är det som har passerat hennes rum. I kväll är det i alla fall jag som lägger mig i sköna sängen och påbörjar nedräkningen till fredag morgon då tåget från lilla Fristads station ska ta migt till stora huvudstaden.
