annelita.blogg.se

Inlägg med dagsfärsk bild på ärret. Det har läkt bra. Jag har dock till och från irriterats av en diffus klåda i och runt om. På något sätt djupare inunder kliar det. Det har dessutom delvis blivit rött. Har på onsdag nytt ”återbesök” per telefon med min läkare då jag tänkte konsultera honom om det. Har inte egen erfarenhet av fenomenet. Jo, att det kliar i början av läkningen, men inte efter en längre tid och så oregelbundet.

Kroppen är fantastisk och underlig. En imponerande skapelse som har en oöverträffbar förmåga till läkning och anpassning. Den kan acceptera främmande föremål av olika slag när vi genom olika typer av ingrepp försöker att reparera, förbättra och förlänga livsförmågan hos den. Då kanske en diffus klåda inte är något att höja ögonbrynen för och förvånas över. Kanske är det bara en påminnelse till mig, ett budskap från min egen kropp att det minsann inte är färdigt ännu, att kroppen fortfarande arbetar för att min fot ska uppnå bästa tänkbara resultat. Så kan det faktiskt vara. 

Det är en frihet att kunna gå. Det är också frihet för min kropp att var mer rak än sned. Helt rak blir jag aldrig. Men jag håller på att bli så bra jag kan. Ibland får min kropp för sig att sträcka på sig mer än vanligt. Den bara vill det. Uppåt, uppåt. Som om den önskar känna känslan av hur det är att befinna sig på högre höjd. Där uppe där man kan överblicka och inte behöver bekymra sig över vad som pågår längst ned. Dit vill den. Det är då som det känns som om någon tar tag i de hårstrån som är grunden för min virvel högst upp på skallbenet och drar. Rakt uppåt. Hela ryggraden följer efter. Magmusklerna spjärnar för en kort stund emot men hänger med och hjälper till att lyfta. Höfterna, benen och till slut fötterna. Alla är med och för en stund, en kort stund orkar de gemensamt hålla min kropp i en rak, stolt och strålande position. Man vet när den känslan infinner sig. Jag vet det. När jag går där, på gatan, i korridoren, i personalmatsalen, hemma i hallen och känner att nu mår jag bra och jag njuter av livet. Tänk om andra kunde se mig nu. Den känslan kommer till mig vid varje tillfälle min kropp mäktar med att ta mig till högre nivåer. Det är vid dessa tillfällen jag kanske, men bara kanske, är i närheten av den kvinnans gång som jag tidigare bevittnade och har skrivit om, hon som böljade fram likt en våg. Så vackert.

Någon gång då och då får jag till mig en spontan kommentar om hur bra jag går nu. Jag vill att det ska synas och märkas. Jag behöver få höra det. Senast i dag när min yngste son, mitt i julträngseln vänder sig till mig och säger ”mamma, du går så bra i dag”. En banal sak, detta att gå. Några få ord, men som bildar ett innehåll som får mig att nästan brista ut i ett glädjeskutt. Hårstråna dras uppåt av en osynlig hand och min kropp reser sig av stolthet och för en kort stund känns det som jag flyger fram, mitt i Knalleland, mitt bland alla julhandlande människor. Lägger armen om min underbare son och tackar honom för att han såg detta precis då i den stunden.

Nu känner jag mig som en äkta bloggare. Jag visar upp mina nyinköpta och nyfådda assecoarer. Walkingshoes av känt märke från en helt alldaglig sportaffär och designade sulor i blågrå nyans direkt uthämtat från ortopedtekniska fabriken. Sulorna, eller inläggen som de egentligen heter är helt fantastiska och de passar mig perfekt. Min designer ortopedteknikern tyckte att valet av skor var helt i linje med vad som anses matcha bäst med hennes sulor. 

Idén med inbyggda dobbar i skorna omvärderades när jag fick höra talas om att vissa butiksägare inte gillar att deras fina trägolv blir antastade av dobb-skor. Jag menar, jag ska ju ha skorna nästan dag som natt, inte bara på halt väglag och då snön ligger kvar på gatan. Och jag vill inte bli utskälld av någon irriterad affärsinnehavare nu när julklappsinköpen står för dörren. Det fick bli gåvänliga skor från sportaffären med något höjd vrist så att den lilla leden får bra med stöd. Jag känner verkligen djupt inom mig att jag nu tar hand om min dyrgrip längst ned på allra bästa sätt.

En uppmaning till alla er som funderar över om sjukgymnastik är något att ha eller har tveksamheter till huruvida det verkligen gör något med en sargad kropp. Min nu enda och erfarenhetsbeprövade åsikt är att det fungerar!  Inte händer underverken på en gång, men ett mindre sådant, knappt synbart, vid varje tillfälle du går dit. Och sammanlagt skapas förändring som känns och märks över tid. Det är absolut värt att ge en chans! En person med Marfans syndrom ska i först hand vända sig till en sjukgymnast. Detta har jag numera lärt mig genom Marfanföreningens friskvårdsbok. En sjukgymnast har medicinsk utbildning för en sjuk kropp. Sök inte upp naprapat eller kiropraktor för behandling. Kan bli för hårt och kanske skadligt. Sen kan man ju även ha tur att få den bästa sjukgymnasten någonsin. Jag talar naturligtvis om Moa. Hon som varenda gång möter mig med sin positiva anda varvat med kunskapspåfyllning om just min kropp och i detta fall min fot. Tre gånger i veckan. Det ger resultat och jag är stolt över mig själv att jag antagit utmaningen. För er som är lite mer nyfikna och intresserade så är det trappsteg, upp och ned som just nu ska bemästras. Låter inte så komplicerat. Kräver övning och koncentration för att klara av.

De dagar jag inte är på sjukgymnastiken försöker jag ta ett kortare eller längre pass på motionscykeln i husets träningsrum. Cykeln står där endast tack vare min träningsivrige man. Vilket jag är extra glad över just nu. Inga pass utan inspirerande musik. Idag fick Coldplay följa med till det något dunkla och kalla rummet i källaren. Musik ger inspiration och lust att kämpa. Känner mig stark och frisk. Vill bara bli mer och mer hel. Så långt det är möjligt.

En liten bekännelse, ibland pratar jag till foten som om den vore en liten hund, ett husdjur som får uppmärksamhet och småprat av sin matte. Ingens svans som viftar till svar men absolut andra små tecken på att god omvårdnad är grunden för all utveckling.

Här var det tänkt att en lite rörlig sekvens skulle ha fått avsluta dagens inlägg. Mina begränsade datakunskaper hade dock betydelse så det blir ingen live-beskrivning av hur jag numera tar mig fram. Istället får en av Alice Munros beskrivande meningar bli dagens epilog. ”Till och med om man är ansatt av bekymmer, och sjuk och fattig och ful, så har man sin själ att bära genom livet likt en dyrbar gåva på ett silverfat.”

Jag tycker inte om vinter. Har aldrig tyckt om vinter. Jag tycker ännu mindre om vinter just nu med nyfixad fot. Den ska hålla i minst 10 år har jag bestämt. Inte krasa sönder under min kropp efter att jag vurpat på en förrädisk isfläck. Jag fryser och går med myrsteg. I lätt framåtböjd position. Stirrar stint efter minsta lilla gruskorn att lägga mina fötter och skor på. Missar allt som pågår högre än knähöjd. De flesta vet inte vilken dyrgrip jag har i min fot. Jag är bara en i mängden som valt att ta det ”lite försiktigt”. I morse tittade jag dessutom med något tröttsam blick på mina grå vänner kryckorna och insåg att utan piggar att fälla ut var de inget att ha. Kanske dags att passera vårdcentralen för ett byte?

Man kan också få vara med om nya roliga händelser när det är vinter, ishalt och dessutom blåser stormbyar mitt i stan. Med nyinköpta julpresenter på en av stadens företagsförsäljningar, väl invirade i en papperskasse, stapplade jag fram, djupt framåtböjd igen, desperat letandes efter gruskorn som inte fanns, då jag plötsligt befann mig mitt i en stormby. Papperskassen med presenterna samt arm och hand reste sig likt ett segel rakt bakåt och jag stod helt still! Bakom mig kom en äldre herre upp jämsides och frågade om jag behövde hjälp att, just det, ta ned seglet. För det verkade ju inte som det hjälpte. Vi skrattade gott ihop och han la armen om mig och önskade mig lycka till i stapplandet. Tack goa farbror!

De snygga vinterstövlarna får vila i tanken. För nu får jag lägga pengarna på vinterskor med inbyggda dobbar. De kostar många kronor. Men som ortopedteknikern sa i måndags, vill du verkligen göra allt för att din fotprotes ska hålla så ser du till att ha rätt skor. Bye, bye, till de vackra och tuffa skodonen som jag spanade in förra veckan. Jag tycker inte om vinter.

Om gårdagen finns inget annat att säga än att denna kvinna inte såg eller kände sina begränsningar. Hon glömde också ett par kryckor i bilen. I just den bilen som lämnades in på service hela dagen. Jag har varit med förr. Andra gånger då jag inte lyssnat på mig själv eller tillfällen då jag så innerligt velat göra, klara av och genomföra. Och pumpat på fysiskt. Och fått ont. För information kan jag säga att kryckorna fortfarande hänger med på längre utflykter, blir ett stöd och en avlastning när jag ska ta mig fram. Farten framåt får också en skjuts, till skillnad från när jag noga ska tänka igenom varje steg jag tar utan kryckor. Men kryckorna var som sagt inte med på gårdagens färd. En färd som förutom några timmar på arbetsplatsen innehåll besök på ortopedteknik, sjukgymnastiken och slutligen på hårsalongen. Det lokala bussbolaget tog mig med på vissa delar av sträckorna. Men många och långa kändes de promenader som jag var tvungen att företa. Redan efter första delsträckan började foten klaga på den alltför monotona och belastande rörelsen som den utsattes för. Funkar inte foten fullt ut, ja då kompenserar min kropp först med knäet, sedan med höften och slutligen med ryggen. Även nacken och huvudet får sig en släng i form av spänningshuvudvärk. Hela kroppen klagade och vred sig. Helt utschasad lades jag till slut ned i hårtvättningsstolen hos frissan. Hur ljuvligt är det inte vanligtvis att bli ompysslad av en frisör. Den här gången var det himmelskt! Tur att jag var så fruktansvärt snygg i håret när resten av kroppen kändes mer som ett russin och jag inte kunde annat än krypa upp i hörnsoffan framför TV:n. Taktil massage av benet och foten var vad som orkades med. Avslappning och värme. Fungerar för de flesta. Är speciellt viktigt när värken och spänningarna ansätter en kropp med bindvävsbekymmer.

Jag gjorde en ny erfarenhet på ortopedteknik. Förresten, anledningen till besöket var enkelt. Ny fot. Nya inlägg. Denna gång inga kladdiga gipsinläggningar för att få fram formen på mina fötter. Nej, nu var det rosa oasis i skokartonger som lades framför mig på golvet. Oasis är ett mörkgrönt formbart material som man bland annat använder till blomsterdekorationer. Att sticka ned kvistarna i. Nu var det fötter som skulle pressas ned. En mycket skum känsla och en mycket skum syn som uppenbarade sig där nere. Nakna fötter omgärdade av rosa oasis. Hopp ur kartongerna och simsalabim, där hade ortopedteknikern formerna som i en liten ask. Nästa vecka förvandlas de till ytterligare ett par i raden av alla inlägg som jag förärats med under årens lopp. Jag har sagt det många gånger förr, att jag är så otroligt tacksam för sjukvården och allt dess personal gjort för mig. Idag lyfter jag extra på hatten för att ortopedteknik finns, mottagningen för personer med funktionshinder i rörelseapparaten!

Detta är kanske mer ett inlägg för dem som liksom jag kan fastna i ett tillfälligt udda beteende. Och som just nu vill hänge sig åt andras. För mig handlar det om när jag ibland befinner mig i ett tillstånd av stark fokusering och upptagenhet av något viktigt i mitt liv och plötsligt ser saker som associerar till detta, överallt och hela tiden. Det inträffar bara under begränsade perioder och kan för mig ibland bli ett lätt störande moment i den övriga vardagscykeln. Kanske kan man säga att det liknar gravida som plötsligt bara ser andra magar, barnvagnar och föräldralediga pappor eller mammor. Samma sak händer de som väntar på att få adoptera barn, hela staden och världen vimlar av adoptivfamiljer, varifrån kom de, fanns de förut?

Jag hittade en jämlike i torsdags på sjukgymnastiken, som befann sig i liknande kategori av udda beteende som jag, nämligen smygtittande på fötter. Jämliken, en patient i tillfriskningsfasen efter fotledsbekymmer, öppnade sig när vi jämsides i uppvärmningssyfte trampade runt på motionscykeln. Personen bröt de artiga sociala fraserna snabbt (gillas starkt) och konstaterade att något mycket underligt inträtt i dennes liv.  Ett ständigt fastnande med blicken på andras fötter. Tänk att det gör jag också, svarade jag instämmande. Dörren var på vid gavel och vi fortsatte dela våra högst intressanta iakttagelser.  Helt otroligt underligt hur man kan fastna vid att analysera och diagnostisera andras fotnedsättningar, andras gångstil, hur de tar sig an en trappa uppför och nedför, eller varför inte konstaterandet att det finns människor som går för mycket på utsidan eller insidan av foten. Oj, oj, oj, den där personen skulle ju behöva inlägg, eller vad ont det måste göra för honom, i foten, i knäet, i höften, ja i hela kroppen. Under alla år med min sneda, platta fot och besvären som varit därefter har aldrig denna besatthet inträffat. Då, förr, inföll istället perioder av väldig avundsjuka över alla vackra skor som passerade förbi mig… som jag inte kunde ha. Såg de finaste skorna överallt. Nä, nä, det är nu när jag själv nästan har en vanlig, vacker fot med en fungerande gång som min fixering har inträffat. För någon dag sedan uppenbarade sig en kvinna som hade ett underbart fotnedslag. Det var som en våg, hela hennes kropp följde med vågen som började någonstans i hennes fot och spred sig uppåt. Sen kom den andra foten, och benet, lika följsamt, inga ojämnheter, bara lätt och vackert. Vilket steg, vilken gåva hon hade förärats med. Jag stirrade. Jag undrade om hon någonsin hade uppmärksammat det själv eller någon hade sagt det till henne. En annan tanke som kom till mig en dag mitt i centrum av Borås, trots mina usla mattekunskaper, var att jag plötsligt försökte räkna ut hur många procent av Borås invånare som kan tänkas ha en fotledsprotes. Misslyckades helt med den uträkningen, eller rättare sagt gav upp innan jag ens hade börjat. Kommer väl aldrig få något svar på den frågan. Och till vilken nytta?

Jag och min jämlike på cykeln bredvid i sjukgymnastikens motionssal kunde skratta och konstatera att det nog går över snart, detta sneglande och analyserande, detta udda beteende. Det kommer en vardag när vi har glömt att det pågår fascinerande saker alldeles ovanför marken där vi går, där andra går, strax under knäna, i änden av smalbenet. Fotsteg och nedsättningar av olika slag, som de flesta aldrig ägnar sig en tanke åt.                                                                       

Onsdag och dags för veckans viktigaste samtal. ”Återbesök per telefon" med doktor Angel. På ett vitt papper framför mig uppradade viktiga punkter att diskutera eller fråga om. Noggranna förberedelser inombords för att om möjligt skapa behärskning och lugn. Inte bli alltför uppsluppen och lycklig. Samla ihop dig. Mycket information att ta in och förstå. Han har andra patienter som väntar.
Ändå, trots alla inre uppmaningar och djupa andetag kan jag inte börja i den ände som turlistan på det vita pappret säger. Jag är som jag är. Krister Angel presenterar sig och hinner precis avsluta frågan ”hur står det till”, när jag låter tanken som några minuter innan telefonen ringde virvlat runt i mitt huvud, brista ut. ”Åh, jag önskar att du kunde se hur fin foten är och hur bra den tar mig framåt”! ”Jag är superlycklig över att ha en fot som den här har blivit”! "Jag är så tacksam för allt" ! Jag ville verkligen det. Att han hade kunnat få se resultatet av renoveringen. Nu blev det istället en något oplanerad och spontan telefonbeskrivning av läget. Han verkade glad ändå, trots att han inte såg, glad över att det har gått så bra.
Så gick det med den ordningen och behärskningen. Jag är som sagt som jag är. Men jag har andra förmågor också. Som att samla ihop mig och återgå till en lista på ett vitt papper. Ytterligare prat om tillfrisknandet och fotens kommande kapacitet. Gradantalet på fotens vinkel är av vikt. Får veta att 30 grader är något slags genomsnitt efter den här typen av ingrepp som foten kan uppnå. Beror samtidigt på vilken rörlighet man hade innan. Viktigt med nya inlägg. Det fixar ortopedteknikerna. Tåsenan ska fortsätta att tänjas och töjas på. Till sist, doktor Angel är med på den planerade rehabiliteringen. Återgång till 75 % arbete och 25 % rehabilitering under några veckor framåt. Han skriver utlåtande och jag ansöker hos Försäkringskassan om den tidigare beskrivna Förebyggande sjukpenningen. Vi hörs om några veckor igen för ny uppdatering av denna, snart före detta, patients tillvaro.

På lördag är jag på fest i Västerås och vem vet, det kanske blir läge för nya utmaningar för foten, nämligen danssteg med en jubilar. Ser fram emot detta.

Utan kryckor, med en aningens haltande gång klev jag in genom arbetets portar i dag. Jag bar dagen till ära min enkla, kära axelväska. Ja, egentligen ingen väska utan en större tygväska med ett underbart tryck av en avslappnad, blomsterprydd kvinna. Den rosa, praktiska men ack så fula ryggsäcken var istället fylld med träningskläder inför eftermiddagens pass på sjukgymnastiken. Och fick bli kvar i bilen på parkeringsplatsen. Inga kryckor, ingen ryggsäck. Jag kände mig närmare mig själv än jag gjort på länge.

Det bästa av allt denna dag. Jag möttes av så många glada, uppriktigt positiva människor som välkomnade mig tillbaka. Jag smittades kopiöst mycket av den uppmuntran som kom till mig. Vilken enorm betydelse det har. Jag fick visa upp min nymodellerade fot, dess nyvunna rörelser, fick dela fascinationen av vad jag nu kunde göra, vad den medicinska konsten hade lyckas med. Foten blev som en nyfödd bebis när en nybliven förälder återvänder till sitt jobb, nästan i alla fall. Tack alla!

Just i detta ögonblick, i skrivandets stund känner jag mig som en nyutnämnd ambassadör för fotledsprotesernas överlevnad och framgång. Fullt medveten om att det oftast bedöms som en sista utväg, när andra behandlingar inte längre fungerar. Men jag är beredd att säga att detta är det bästa som hänt mig. Önskar att alla haltande och smärtplågade skulle få möjlighet att uppleva liknande glädje som jag. Undrar samtidigt och tänker att det måste finnas andra med Marfans syndrom som har fått en fotledsprotes. Hur har det varit för dem och vilka erfarenheter bär de med sig just nu? Ni får gärna skriva och dela med mig.

En gång för många år sen när jag spatserade på en badstrand med mina barn, frågade en liten pojke varför min fot såg så konstig ut, ”den är ju krokig liksom”? Jag gav ett kort enkelt svar, att jag hade en sjukdom som gjorde att den var krokig och platt. ”Hoppas den blir lika rak som mina fötter nån gång”, svarade killen…..

Det var för två månader exakt, den tjugofjärde september. Det var exakt vid den här tiden, tjugo över två som oron för det kommande ingreppet stegades inom mig. Då i en säng på ett sjukhus inför en operation. Det var även då jag inte hade vetskap om vad jag skulle skriva i dag. Inte hade vetskap om att jag då fick en present, en julgåva tre månader för tidigt kan jag kanske kalla det. Exakt tre månader för tidigt. Eller kanske är det om ytterligare en månad, på julafton som jag kommer att inse. Bli helt och hållet medveten om att en fotledsprotes verkligen är en gåva utöver alla andra gåvor. För mig.

Jaha, tänker någon, nu har hon ramlat in i det där tacksamhetslovet igen. Att hon är imponerad och upphöjer läkarnas kunskap och forskningens utveckling. Att hon är en av dem som fick erbjudandet, och tog det.  Ja, så lätt hamnar jag i det, tillsammans med känslan av förvåning och enormt stor glädje över att kunna gå igen! Snart ska jag lyfta jackan över mina smala axlar, snurra den vackra sjalen om min nacke och hals och bege mig ut på en liten promenad i den lågt liggande novembersolen. Jag ska tänka på eftermiddagen för två månader sedan. Minnas hur jag brottades med tilliten. Men hur jag också med andra människors omsorg och hjälp till slut överlämnade mig till kirurgernas vana händer. Det jag gick igenom den eftermiddagen på operationsbordet ska få förvandlas till kraften som kommer att bära mig framåt på en av de hett eftertraktade vandringar jag länge önskat att få göra.  En vandring runt kvarteret som sedan ska föra mig vidare ut på framtida exkursioner.

Författaren Jeanette Winterson skriver:

Jag inser att livet har en insida och inte bara en utsida och att händelser som åtskiljs av år ligger sida vid sida i fantasin och känslolivet.

Jag har låtit dessa rader tumla omkring inom mig och har ytterligare fått insikt om hur mycket jag är en produkt, inte fastslagen i sten, utan ett ständigt levande och pågående reslutat av mina erfarenheter och upplevelser, vare sig jag vill eller inte. Så även av alla operationer och ingrepp som jag fått genom sjukvården blandat med allt annat bra, och mindre bra som hänt mig i livet. Livet är en fantastisk bok att läsa och förstå sig på. 

 

 

 

Lägger mig ned, erkänner att det blev lite för mycket i dag. Vill med huvudet, hjärtat och sinnet hejar på och det slutar med att foten sprider sitt missnöje genom impulser av smärta som sprider sig uppåt, inuti benet och vidare i kroppen. En ny, lång sena på insidan av foten har bestämt sig för att beklaga sig och svullna till. Mitt tillstånd kan mer beskrivas som influensalikt. Tung trötthet i kombination med muskelprotest. Kan inte fatta att några få tag med dammsugaren, lite diskning och en kort vända till stan med sönerna kan framkalla detta. Det var ju roligt för sjutton, det borde väl den lille foten klara. På tillfriskningsreceptet står det ju vardaglig rörelse och träning..men det var ju det där med att kräva lagom mycket av den lille.. Återvänder till böckerna och kanske någon inspirerande film, det är vad lördagskvällen får innehålla.

Frihet med bil… eller inte…

Jag är en stolt ”återanpassare”. Jag har kört bil med min nya fot! Visserligen en kort sträcka och visserligen med konsekvensen stor ”svullen bulle” med lätt rodnad runt foten. Men ändå, jag slipper åka guideliknande turer genom staden till och från sjukgymnastiken i veckorna. Jag äger min tid och ärligt talat, jag har saknat bilkörningen! Jag gillar bilen och bilen gillar mig. Bra kombo.

Idag skapade jag min egen morgonrusning inne och utanför sjukhuset. Hade tidigt besök hos sjukgymnasten Moa och denna gång en bil som skulle parkeras! Mitt i allt det som jag nu kommer att berätta kom en tanke till mig: tänk att det finns så många människor som aldrig har behövt uppsöka sjukhusvård eller har haft med vården att göra. Så underbart för dem. Säkert har de andra bekymmer som de brottas med och lär sig saker om. Men de har i alla fall aldrig behövt lära sig hur parkeringen utanför sjukhuset fungerar, att automaterna inte tar VISA eller Mastercard, däremot andra kort, och mynt. Och att kiosken inte växlar till mynt längre. De har inte heller behövt lära sig att man MÅSTE registrera sig INNAN man går vidare till den mottagning man ska besöka. Annars finns man inte, alltså som anmäld i systemet. Då kan man, efter att besökstiden passerat, råka ut för att den vårdpersonal man ska träffa kommer ut och frågar efter en i väntrummet, vilket också innebär att vårdpersonalen oftast offentliggör ens glömska och misstag. Eller så kan man råka ut för en annan variant, att man efter att besökstiden har börjat fortfarande sitter i väntrummet, får rycka tag i en personal och fråga om de har glömt en. Då kommer frågan direkt, har du registrerat dig i entrén? Just det…

Jag har en långvarig kontakt med sjukvården och har erfarenheter av det som beskrivits ovan, jag borde ha lärt mig, men i dag blev det bara fel. Stod där med endast Visa och Mastercard i väskan, inga mynt. Lite komiskt i sammanhanget var att en kvart innan detta hade jag lämnat mannen på jobbet. HAN hade ryggsäcken full med växelpengar efter yngste sonens klassdisco... När ICA-kortet inte heller fungerade blev det snabba kryckhopp till bankomaten. Därefter inköp av ett paket näsdukar med en hundralapp. Naturligtvis i kiosken som inte växlar. Kvinnan bakom disken såg misstänksam ut. Glömde registrera mig i entrén, kom för sent och när jag till slut mötte sjukgymnasten Moa drabbades jag av akut minnesförlust. Lade jag parkeringskvittot i rutan? Total mörkerläggning i minnesbanken. Moa skrattade medlidsamt och försäkrade mig om att jag nog hade gjort det. Bestämde mig då resolut för att glömma morgonkaoset och koncentrera mig på den viktiga träningen. Det gick riktigt bra och jag kan känna att foten vill detta, vill bli så bra som möjligt tillsammans med mig. Nya tider inbokade. Hur kommer jag att kunna börja arbeta när både hemmaträningen och sjukgymnastiken ska prioriteras…

Väl ute bland bilarna spanade jag först efter en större fladdrande lapp fastsatt på min bilruta för att sedan inse att Moa hade rätt. Kvittot låg prydligt framför ratten. När jag backandes tagit mig ut från parkeringen och kört några hundra meter, lite nöjd trots starten på morgonen, blev jag plötsligt varse om att jag hade glömt att registrera mig i entrén efter besöket! Trots att jag på min väg ut från sjukhuset passerade alla kavajklädda damerna bakom sina datorer. Hur är det möjligt?

Inte så mycket om fotledsprotesen eller foten denna gång däremot en liten anekdot om patienttillvaron.

 

 

 

Ett märkligt intresse för det kirurgiska ingreppet vid isättning av en fotledsprotes har uppstått. Trodde jag aldrig skulle ta sin boning i mig. Jag med mina rädslor och nojor för att se blod och dylikt. Youtube serverar den ihärdige sökaren nästan allt och efter en stunds letande var listan lång på diverse klipp, kortare och längre, många mycket pedagogiska för den ovane. En klar fördel att längden på klippen visas innan de går i gång. Och att pausaknappen finns. För mig och andra som är i bearbetningens stund. Några klipp i dag. Kanske några till i morgon. Fascinerande. Imponerande. 

Och nu till vad som hände i betraktarens öga. Tog en bild på det fint läkande såret på foten, för min egen dokumentations skull. Lekte en stund med bilden på Instagram. "Vilken vacker bild", tänkte jag plötsligt. I mina ögon blev mina nojor något vackert, där och då blev läkningsprocessen en bildligt talande process som jag tyckte om. Jag delar den med er som klarar av, just för det vackra som uppstod. Ni andra, hoppa över scrollandet och återgå till något annat.  

Det var ju det sista sjukgymnasten Moa sa till mig förra veckan, ”vi ses i träningslokalen när du kommer”. Ändå sitter jag, lydig patient, i väntrummet för att bli ombedd att följa med in. Jag har till en början inte fokus på rummets tickande klocka utan är fullt upptagen med en tyst och roande kommunikation med den till synes gemytlige lokalvårdaren som går runt och noggrant utför sina arbetsuppgifter. Han hälsar med en nick, ett hej och ett leende på alla oss som väntar. Hans runda goa ansikte gör att min blick fastnar på honom, lite mer än vad som skulle anses normalt. När han vid nästa vända kommer in med en blåvitrandig wettextrasa i handen går han en vända förbi mig igen, nickar, ler och viftar lite extra med trasan. Jag blir glad av hans uppmärksamhet och svarar med ett rofyllt leende när han dansar vidare i takt med trasans gung i näven. När tio minuter passerat min utsatta tid ramlar Moas mening ned som en duns in i min fyrtifemåriga hjärna. Jag rafsar åt mig kryckor och ryggsäck och tar korridoren med ”fusksteg”, det vill säga med hjälp av kryckorna och den friska foten i marken och min nya fot flaxandes i luften.

Oh, nya övningar i träningslokalen. Alltså, jag vet hur det känns när man är lite tränad i alla fall, när kroppen svarar lite positivt på fysiska utmaningar. Det gör den inte i dag. Vilket motstånd. Hur fort kan en nedbrytelseprocess gå? I spegeln ser jag att min vanligtvis ganska platta bakdel, som jag för länge sedan accepterat, är närmast obefintlig av allt sittande. Vågar inte fråga om det finns övningar för att få en bulligare bakdel, får ta det en annan gång… Sjukgymnasten Moa är även i dag informativ och uppmuntrande. Vi bokar en ny tid redan på torsdag. Tar efter dagens besök beslutet att börja öva foten för bilkörning. Fick i dag åka runt halva Borås med sjukresor. Uppskattar att möjligheten finns, men förutom rundturen kostar det mycket innan man kommer upp till högkostnadsskyddet. Hur har människor råd att bli sjukskriven egentligen, till en början i alla fall? Försenade inkomster och allt kostar innan frikorten träder in. Nej, övningskörning påbörjas på villagatan i morgon.

Fick även information via telefon av en sjuksköterska på Spenshult angående stortåns benägenhet att inte vilja medarbeta i övningarna. Den första leden ställer sig upp som en liten skidbacke när foten förflyttas framåt. Svaret som doktor Angel lämnar genom sjuksköterskan är att det förmodligen är någon av de övre senorna som påverkats av ingreppet. Böja på tån och stretcha senan är vad som gäller. Ett positivt svar, det går att påverka genom egen kraft!

Till sist. Jag har ett nytt projekt på gång. Ska försöka mig på en insats för Wikipedia. Ordet fotledsprotes finns inte. Istället kommer frågan, ”menade du fredsprocess”. Nej, verkligen inte. Knäprotes och höftprotes finns. Likaså fotled och protes, men inte ett så oerhört viktigt ord som fotledsprotes!

Har även, efter alla år som smygtittare på hemsidan, betalat in medlemskap i Marfanföreningen i Sverige. Spännande ny bekantskap att utveckla.

Jag är fräck och lånar en underbar mening av Karin Boye som omformulerades lite i min säng i morse när jag försiktigt vickade i gång min fotled. ”Ja, visst gör det ont när kroppar brister”.

 

 

 

 

En kortare fysisk status, som här och nu kan beskrivas med orden framgång och ett mindre bakslag. Foten är som bilden visar, smal, svullen runt ankeln, vilket är svårt att avgöra hur länge det kommer att vara så, tejpad för att sista biten av såret ska läka fint OCH den svarar bra på den rörelseträning som jag slaviskt håller fast vid. Ont gör det men jag tycker mig känna en liten förbättring i form av mer töjbara senor och muskler, bara efter dessa få dagar av upprepade "böj, sträck, pressa och vila". 

Bakslaget har den vänstra, otränade delen av ryggen bjudit på. Det gör ONT när muskler som har levt en förslappad och innehållslös tillvaro nu ska visa varför de finns i min kropp. "Åh, måste vi, nej vi vill inte, bäst vi skickar lite smärta så du lägger av". Hon hade rätt, sjukgymnasten Moa, kroppen talar med mig.. Jag grät en liten tår över detta i morse. Känslolivet har alltid varit nära och starkt, nu även lite skört. Men hur stark är inte känslan av när man först bejakar tårar och sedan hittar styrkan igen! Kom igen rygg och kropp, haka på foten vetja!